Autistisk dagbok

Torsdag 6 December 1973: "Om en människa inte blir född på nytt kan hon inte komma in i Guds rike."              Kära dagbok detta är den viktigaste dagen i mitt liv! Ola min kompis frågade om jag ville bli frälst och om han fick be för mig. Jag hade ju väntat på detta så jag sa JA utan att tveka. Jag hade ju prövat på meditation och yoga och t.o.m. skrivit ihop min egen filosofi, Detismen utan att få ro i själen. Varför inte ge den kristna tron ett försök. Jag hade ju inga större förväntningar men efter bönen kände jag mig alldeles varm i bröstet. Det var som om något brändes bort och kan du tänka dig jag som brukade svära i var och varannan mening kunde inte längre få fram en enda förbannelse. Gud hade förändrat mitt språkbruk. Och vet du att jag inte längre känner något sug efter öl eller sprit. Helt sjukt! Men sedan hände inget speciellt. Veckan som följde försökte jag be och komma nära Gud men bönerna stannade liksom i taket. Jag ville att det här med Gud och Kristus skulle vara sant men trots att något radikalt har hänt så hade jag ändå svårt för att tro. Sanningen är att jag inte riktigt förstår vad det innebär att vara en kristen. Jag vet helt enkelt för litet. När pastor Paul läste ifrån Uppenbarelseboken om en person som beskrevs i första kapitlet, vars huvud var vitt som ull och hade ögon som eldslågor, så svarade jag: "Det måste vara djävulen." Nej, Erik det är Guds Son Jesus Kristus fick jag till svar. Detta fick mig att tappa sugen och inse att jag inte riktigt vet vad kristen tro är. Eftersom jag är en känslomänniska så tror jag att Gud gav mig dessa starka upplevelser från början. Gud möter oss alla på helt olika sätt. Jag vet om en man som steg på ett flygplan och var utan Gud och hopp men så läste han en bok med titeln "Hostage to the devil" (Fånge hos djävulen) och det fick till effekt att när han klev av planet var han en pånyttfödd kristen. Någon har också berättat att i ett visst ögonblick bestämde jag mig bara för Kristus. Så Gud möter oss på olika vis. Han vet vad var och en behöver. Om du söker efter en känsloupplevelse eller något annat häftigt så sluta med det. Sök Kristus och du får vad just du behöver.

Torsdag 13 December 1973: " I honom har också ni sedan ni kommit till tro, fått den utlovade Helige Ande som ett sigill." Kära dagbok detta är nog den näst viktigaste dagen i mitt liv! Jag var på väg till systembolaget för att köpa öl. Ja, jag hade precis gett upp mina försök att nå fram till Gud och tänkte att det här med kristendom det var inget för mig. Inte för att jag kände något sug efter ölen men jag hade det tråkigt och av gammal vana, ja du vet. Precis när jag var i hallen och satte på mig skorna kom Ola hem och berättade att på kvällen skulle det bli bön hemma hos Tor-Leif. "Du hänger väl på?" Ok tänkte jag. Har jag inte druckit på en vecka så kan jag väl hålla mig en dag till. Jag hade ju tänkt att en kristen kan ju inte hålla på och dricka öl eller sprit. Nå det som hände mig denna kväll har gjort att jag aldrig mer kan tvivla på att Gud finns. Han har fullständigt demolerat varje tvivel på sin existens. Han mötte mig med all sin kraft och kärlek. Han fyllde mig med sin Helige Ande. Jag fick en "evighetskram". Så även om jag inte förstår så mycket så räcker det jag vet och blir över. Vet du, jag fick tala ett nytt språk. Det liksom välde nya ord ut ur min mun och det kändes som om Gud lyfte upp mig i sin famn. Dom andra i bönegruppen sa att det var ett Andedop jag fick uppleva. Det är tydligen så att först blir man frälst eller född på nytt och sedan Andedöpt. Dom berättade också hur viktigt det var att lära sig av bibeln, och som dom sa, lära känna Jesus. Jag kan bara säga HALLELUJA!

Fredag 14 December 1973: "Bekymra er inte för hur ni skall tala eller vad ni ska säga. Ty i det ögonblicket kommer det ni skall säga att läggas i er mun." Kära dagbok kan du tänka dig att för bara några dagar sedan eller var det t.o.m. igår så satt jag på frågesidan vid bordet på ungdomsgården. Idag så satt jag på den kristna sidan, och hör och häpna jag kunde svaren på de flesta frågorna, som dom sökande ungdomarna hade. Det var som om en röst i mitt inre gav mig svaren. Jag har börjat förstå lite av hur Gud tänkt, eller rättare sagt tänker och vad han vill. Jag har också börjat läsa i bibeln och det är som om orden brinner på sidorna eller får liv. Det är helt underbart med detta budskap från himmelen. Någon sa också att det skulle komma en tid när vi inte längre får ha några biblar. Därför har vi bestämt att läsa in nya testamentet på kasettband och gräva ner dessa för framtida bruk.

Måndag 15 Januari 1974: " Ni skall få kraft när den Helige Ande kommer över er och ni skall bli mina vittnen". Kära dagbok i kväll var vi ute och vittnade på en ungdomsgård i Ullared. Vi spelade och sjöng kristna sånger och berättade om Jesus. Det var dock ingen som blev frälst av de ungdomar som vi träffade. Däremot så blev Jan-Olov träffad av Ordet och Anden. Han är en kompis till flera i bönegruppen och han är snart mogen för att gå in i Guds rike. Vi har tidigare talat om att bilda en musik och dramagrupp detta är nu snart en verklighet. Höll nästan på att glömma att jag har börjat jobba på RIA. (Råd I Alkohålfrågor). Tänk vilken ironi av Gud. Jag som har haft sådana problem själv, och nu får jag hjälpa människor på detta område. 

Tisdag 23 Januari 1974: "I Herren har jag min tillflykt och min borg." Kära dagbok idag kom det in en man på RIA och påstod att han behövde 400 kr till målarfärg. Efter att ha rådgjort med Naomi, min chef så fick han pengarna. Men sedan fick vi veta att han var en mördare som hade rymt från fängelset. Mer glädjande är att vi nu har startat en musik och dramagrupp. Vi kallar den för Johannes 12:26. Det är det bibelord som jag fick i min konfirmationsbibel. Vi ska träna in en dramamusikal, med titeln "Hur jag blev frälst". Ja det är min frälsning som vi ska skildra.

Lördag 3 Februari: "Jag gläder mig när jag är svag." Kära dagbok ikväll ledde jag mitt första möte i kyrkan. Det var oerhört nervöst. Jag rusade fram tre gånger för att avsluta mötet men då sa deras körledare att dom hade ytterligare en sång som dom ville framföra. Mycket pinsamt. Nästan lika pinsamt som när jag och Ove framförde "Yellow brick road" på ett möte. Våra röster sprack på den högsta tonen och hela församlingen vek sig av skratt. Nåja vi tyckte själva att det var ganska lustigt. Skrev ner några tankar i en liten folder "En nyfödds tankar" . Rubriken lyder: Vandra i tro med förstånd. Det handlar om att tro och förstånd går hand i hand. d.v.s. det finns inga motsägelser mellan tron och vetande och vetenskapliga utsagor. Många tror att man inte kan använda förståndet när man blir kristen, men egentligen är kristen tro det mest logiska och förståndiga man kan tänka sig. Det är mycket mer ologiskt och kräver mycket mer tro att vara evolutionist.

7 Mars 1974: "Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravna med honom för att också vi ska leva ett nytt liv i honom." Kära dagbok idag döptes jag till Kristus. Det var en mycket stark upplevelse. Nu vet jag vad Gud vill med mitt liv! Där i dopgraven kallade Gud mig till att predika hans evangelium. Jag blev nog döpt redan som litet barn, men det står så tydligt i bibeln, att först ska man tro och sedan ska man bli döpt. Det är den rätta ordningen. Det är meningslöst att döpa någon som varken kan eller vill tro.

3 April 1974: "Avdela Barnabas och Saul för den uppgift jag kallat dom till." Kära dagbok idag började jag som gårdsföreståndare för den kristna ungdomsgården. Tänk att Gud har förberett mig för denna tjänst. Ja, jag har ju utbildat mig på ledarinstitutet i Karlskoga under tre år, men inte haft någon motivation att jobba med ungdomar. Det är annorlunda nu kära dagbok nu har jag något att förmedla och ge till ungdomarna. Gud ge mig vishet och kraft att ge dom evangelium. Tyvärr så skulle jag laga en lampa i stora salen men råkade demolera den helt. Jag blev då kallad för "snickaren" av pastorn. Inte snällt men ändå kul.

10 April 1974: "Jesus sa jag är vägen, sanningen och livet ingen kommer till Fadern utom genom mig." Kära dagbok nu har vi framfört Musikdramat "Hur jag blev frälst" på Folkhögskolan här i Falkenberg. Pastor Paul var med och gav en appell efter vårt framträdande. Jodå det gick ganska bra. Vi är nio "ungdomar" mellan 16 och 27. De sånger vi framför är mina alster, som kommit till efter frälsningen. Bl.a. "Grip in", "Kommande en dag", "Jag vill sitta i natten" och "Hem".

14 April 1974: "Vredgas men synda inte." Kära dagbok fem buspojkar var nere i tegelrummet i källaren och krossade glasflaskor genom att slänga dom i väggarna. Jag upptändes av Guds vrede och tog tag i den störste av dem i kalufsen och lyfte ut honom. De andra fyra följde snällt efter. Var finns disciplinen? Hur ska det bli någon ordning när unga människor beter sig som djur och ingen gör något. Jesus upptändes av vrede vid något tillfälle så det är inte fel att bli arg. Vi ska bli arga över synden och får reagera över den. Men vi ska inte hålla fast vid vreden och framför allt inte vredgas över syndaren utan erbjuda evangelium. Jag borde nog ha fullgjort min uppgift och gett dom evangelium men jag var för arg. Förlåt mig.

9 Maj 1974 "Kom och följ mig, jag skall göra dig till en människofiskare." Kära dagbok ikväll var Ola och jag på möte i pingstkyrkan. På bänken bakom mig satt en 35 årig man som mitt i mötet ställde sig upp och började profetera. Det han sa var att Gud hade kallat någon till helig tjänst och jag upplevde att allt var riktat till mig. Detta var en bekräftelse på det som hände i dopet. Håren på mina armar reste sig och jag bara visste att det är Gud som kallade på mig. 

Torsdag 6 Juni 1974: "Alla fylldes av Helig Ande och började tala andra tungomål." Kära dagbok nu har det hänt igen. Den Helige Ande fyllde mig och gav mig en alldeles fantastisk upplevelse. Vi har varit på Steninge ungdomsgård tillsammans med Missionskyrkans ungdomar. Där ute på gårdstunet finns en liten plogkyrka. Den är så liten att man måste stå på knä eller sitta för att få rum i den. Vi var där och bad Ola och jag. Plötsligt befann jag mig mitt ute i en stor och starkt rusande flod. Det var ett brus av himmelska toner som omslöt mig. Samtidigt var det som en flod flöt fram ur mitt inre. Lovsångsljud och himmelsk härlighet vällde fram ur min mun. En extraordinär och mycket ljuvlig upplevelse. Hur kan människor tvivla på Guds existens eller hans kärlek till oss människor?

5 Juli 1974: "Den som har Sonen han har livet, den som inte har Guds Son har inte livet." Kära dagbok vi har varit ett gäng nere på Skrea strand och inbjudit människor till våra möten samt samtalat med de som varit intresserade. Vi hade ett bra samtal med några Jehovas vittnen. Dom tror ju inte att man kan veta om man är frälst eller inte så vi visade ordet från Johannesbrevet och en av dem började vackla i sin vantro. "Den som har Sonen han har livet!"

12 Juli 1974: "Efter att han läst tackbönen bröt han brödet och gav åt sina lärjungar." Kära dagbok idag nere bland klipporna i Skrea firade vi först nattvard och sedan förättades det dop på nio ungdomar i havet. En av dem var Jan-Olov. Äntligen har jag fått vara med om att föra en människa till Kristus. 

5 Augusti 1974: "Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre". När jag fick läsa om hur vår kronprins var ute i nöjeslivet på olika nattklubbar (Alexandra bl.a.) tog jag mig för att skriva ett brev till honom och berätta om hur viktigt det är att bli en sann kristen. Idag fick jag svar. Det var hans rustmästare "Silverstolpe", som i sitt svar skrev bl.a. citat: "Prinsen är en mycket allvarlig ung man". Jag är inte säker på att "Tjabo" någonsin fick läsa mitt brev. I vilket fall har jag fullgjort vad Anden uppmanade mig till.

6 Augusti 1974: "Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Därför finns det inget försvar för dem". Varje människa som förnekar Gud och tror på evolutionen är inte konsekvent. Om man skall leva som evolutionist fullt ut så innebär det att alla mänskliga regler och lagar inte längre kan gälla. Evolutionens kärna och essens innebär nämligen att den starkaste skall överleva. Det borde då vara fritt fram att döda och stjäla och leva ut ett ohämmat sexliv. Likaså om allt liv från början gått från att vara obetydligt och smått till något mer och mer utvecklat och avancerat, varför finns då det där obetydliga och mindre livsdugliga ändå kvar? Det borde ju i logikens namn vara överspelat och borta. Nej evolutionisten lever i sin egen omöjliga lögn. Vad är det då som skall ske för att en sådan skall se sanningen? Jo, ett gudomligt ingripande! Så var det för mig. Gud grep in och frälste mig genom sin NÅD! Bed om att Gud griper in i ditt liv.

Onsdagen 15 Januari 2025: "Detta är det eviga livet att de känner dig den ende sanne Guden och den du har sänt, Jesus Kristus." Kära dagbok! Varför en autistisk dagbok? Jo därför att mitt liv har präglats av kamp. Jag har fått kämpa med en lätt autistisk läggning, som jag knappt varit medveten om förrän på senare tid. Jag har ofta hamnat i konflikter och uppfattats som obekväm, burdus och egensinnig. Jag har lätt för att tända till och bli förtretad. Jag har lätt för att fly bort från det som är obehagligt och har fått kämpa med att rätta till saker som jag gjort fel. Dessutom har jag haft olika tics och fobier att kämpa med. Trots allt detta har och är mitt liv ändå mycket positivt och ljust. Detta tack vare Herren Jesus Kristus. Utan honom och det han gjort i mig och för mig hade jag antingen varit död före min 23 års dag eller suttit i fängelse för något grovt brott. Jag vill med denna dagbok visa på hur viktigt det är att lära känna Herren och ge sitt liv till honom. Herren välsigne var och en som läser denna dagbok. 

Fredag 17 Januari 2025: "Var och en av oss har fått just den nåd som Kristus velat ge honom." "Liksom han före världens skapelse har utvalt oss i honom..." Kära dagbok idag hittade jag några gamla almanackor som berättar om mitt liv. Jag tänkte dela med mig av några händelser ifrån min barndom och uppväxt. Det första jag konstaterar är att Gud varit verksam i mitt liv långt innan jag blev frälst. Ja han har varit där innan jag blev född. Men född blev jag till denna jord Tisdag 9 september 1947 kl. 02.25. När jag var bara en månad gammal den 12 oktober blev jag välsignad av farfars bror Erik, som hade utvandrat till USA och var pastor i Florida, men som nu var hemma i det gamla landet på besök. Denna välsignelse har vad jag förstått haft stor betydelse i mitt liv. Jag har haft Guds beskydd och ledning alltsedan dess på ett mycket påtagligt vis. Redan vid 11 månaders ålder gav jag mig ut på äventyr. Vindstrappan i ladan lockade men mor fick tag i mig på översta trappsteget och räddade mig från ett fatalt fall. Två gånger har jag varit nära att drunkna. Första gången vid ett års ålder i grannens badkar, när mor lämnade mig för att svara i telefonen. Andra gången i bytjärnen på vintern, när jag var tio år. Vi spelade hockey på Backbytjärnen men så ville några av kompisarna dra till Åsbytjärnen och spela bandy. De bägge tjärnarna var förenade av en bäck, som var isbelagd. Jag ville inte spela bandy först men så efter några minuter ångrade jag mig, och stack i full fart efter dom andra. Vad jag inte hade sett var att dom gått in i skogen på andra sidan tjärnen och sedan in på den bäck som förenade tjärnarna. I oset till vår tjärn gick det ut flera avlopp och där fanns ingen is. Jag blev helt tagen på sängen när vatten plötsligt dök upp framför mina skridskor. Men tack vare min höga fart så kom jag nästan fram till början av bäcken. Tack Herre för den björk och den kvist som du placerat så att jag kunde dra mig själv upp ur vattnet. Dyblöt och genomfrusen kom jag hem för att upptäcka att att ytterdörren var låst. Mor var ute och sålde strumpor. Det var 15 minusgrader ute och efter att ha suttit och väntat på bron en lång, lång stund insåg jag, att det nog  var bäst att gå till grannen för att få hjälp. Kläderna hade frusit till pansar och jag darrade nu av köld. Det värsta var dock kvar, att behöva klä av sig inför grannens flickor som ju var i min ålder. Nej det allra värsta var nyponsoppan, som visserligen värmde men som var så tjock och full av klimpar att jag kväljdes för varje sked. När jag äntligen hade tvingat i mig den så hällde grannfrun Hilda upp ännu en portion. 

Märk att på den här tiden var ett barn utan talan inför överheten. Man lyder den vuxne utan protest, så det var bara att äta upp. Visst var vi busiga och gjorde ofog, men vi visste vår plats och hade respekt för alla äldre. Om vi jämför med hur det är i dag i samhället i stort och i skolan i synnerhet, så finns det bara ett ord som passar in på den nuvarande situationen. Kaos. Vi fick smällar på kinden och på baken i skolan men det var nog bara positivt. Det finns gränser och dessa måste vuxenvärlden markera tydligt annars blir det anarki. Men jag minns  inte att varken far eller mor någonsin agade oss. När jag var drygt två år trillade jag nerför grannens branta trappa. Mor hörde mitt skrik, när jag föll, och trots att hon var i åttonde månaden fick hon sån kraft av Gud att hon hoppade över häcken och staketet på drygt en meter för att undsätta mig. Jag hade nog änglavakt även vid detta tillfälle, för jag var helt oskadd efter fallet. När jag nu ser tillbaks på dessa händelser så blir jag både förbluffad och tacksam till Herren och måste utbrista HALLELUJA. Några noteringar från mitt första levnadsår; 16 juni: John-Erik kröp över golvet. 18 juli, John-Erik säger tack, tack och räcker fram handen. 23 Augusti, J-E kröp uppför vindstrappan och 1 september J-E säger baja. Ja, mitt fullständiga namn är John-Erik, men eftersom folk har så svårt med dubbelnamn har jag rationaliserat bort John. Detta skedde förunderligt nog när jag övergick från död till liv, d.v.s. när jag blev född på nytt.

Barn och tonårstid: Helt utan kronologisk ordning berättar jag nu en del händelser, som är minnen från en brokig barn och tonårstid. Min uppväxttid var lycklig men i viss mån dramatisk. Far ägde en Rex motorcykel. Han hade byggt en sitt-låda som jag kunde färdas i på pakethållaren. Ofta tog han med mig till farmor och farfar de 15 km, som var mellan vårt hem och Yttermalung. En gång somnade jag på denna färd och var på väg att falla ur lådan. Far fick tag i mig i sista stund och kunde dra upp mig. Så småningom kunde vi köpa bil. En liten grön Austin, som var full av finesser. På jungfrufärden fick jag sitta fram hos pappa. Det fanns ett kraftigt reglage mitt fram på instrumentbrädan. Pappa förklarade att det skulle användas när man skulle svänga. När vi så kom till första kurvan var jag snabb att vrida på detta reglage varvid pappa blev tvärarg. Det var ju inte i vanliga kurvor som körriktningsvisaren skulle användas utan i vägkorsningar. Pappas bror Ragnar hade skaffat bil långt före pappa. Vid ett tillfälle hade han kommit med ett förslag om ett byte. "Du får bilen om jag får pojken". Han och hans fru kunde nämligen inte få några barn, eftersom han inte följt doktorns order när han hade haft påssjukan. Grannfamiljen på ena sidan hade fem barn bl.a. en jämnårig tjej och hennes lillebror Anders. Dom hade en syrenberså som vi klättrade runt i och kunde hänga i flera timmar i sträck. När det var regnväder satt vi i ett fönster och skrev upp alla bilmärken som passerade. Anders var ett busfrö och ibland fick han med mig på diverse upptåg. Vid ett tillfälle låg vi på lur bakom granhäcken, som vette mot landsvägen, som gick rakt genom byn. Vi hade tillverkat lerkakor och när någon kom cyklande förbi så kastade vi dessa kakor på dem. En av dem som vi fick in en fullträff på var en medelålders man som tidigare hade varit sprinter. Han kastade ifrån sig cykeln och satte efter oss i full fart. Vi sprang för livet nerför den nyplöjda potatisåkern och klarade oss undan hans vrede med nöd och näppe. Jag minns hur det blev väldigt varmt och även blött i min byxa under språngmarschen. 

Juni den 15 1950: "Och Gud sa låt oss göra människor till vår avbild". Kära dagbok idag fick jag en lillebror, Lars. Men jag vet inte om det var så bra. Den där ungen bara skriker och skriker och mamma ägnar sig ju bara åt skrikhalsen. Hon tycks inte ha någon tid för mig. Jag blev så arg och sa till mor: "I ska ta e ski ö a ijäl an". Ja syndanaturen visade sig tidigt i mitt liv. Jag var bara tre år men mycket självisk och med ett hett humör. Det finns många saker som vi människor ångrar. Jag borde ha tagit bättre hand om min lillebror. I stället för att vara styrande och dominant borde jag ha hjälpt och uppmuntrat honom. Samtidigt så fanns det hos mig ändå en känsla för det som var rätt och det som var fel, eller det som var mot mot vår Gud och Skapare. En släkting kom en dag hem till oss för att bjuda min pappa på brännvin. Han fyllde ett glas med spriten och ställde fram det till pappa. Jag var nog inte mer än 6 år men förstod att det här var inget bra. Så jag tog helt enkelt glaset och hällde ut det i vasken. Ingen sa eller gjorde någonting efter denna överraskande vändning. Släktingen fick i stället bråttom hem. Längst bort på ängen invid ån hade man staplat upp ett bräd-förråd. Detta blev nu en lekplats för oss när vi var i förskole-åldern. En dag så rasade en av staplarna och sedan var det slut med den leken. Ingen skadade sig men det kunde gått illa. Om man fått en sådan plankhög över sig hade man nog inte klarat livhanken.

Min far arbetade en tid hemma med att sy skinnjackor i sin storebrors firma. En skinnjacka om dagen hann han med. Betalningen var usel och han lämnade mig som barnvakt för att cykla till sin bror för att förhandla om högre dagspenning. Mor var ute för att sälja strumpor. Lars hade nyss fyllt ett år och jag var drygt fyra. Bara några minuter efter att Pappa åkt iväg vaknade lillebror och började storgråta. Jag försökte trösta men gråten blev bara värre. Vad göra? Vi hade nyss fått telefon och jag hade ju sett när far ringt till farbror Holger. Så det var bara att försöka. Jo jag hade lyckats komma ihåg rätt siffror och fick nu tag på pappa som då omedelbart cyklade hem. Än idag minns jag vårt nummer 0280-10800. Farbror Holgers nummer är däremot borta. I Skinnarmetropolen Malung räknade jag till över hundra skinnföretag i den lokala telefonkatalogen år 1960. Med all rätt har Malung fått epitetet världens skinncentrum. Min far hade utbildat sig till skinnskräddare och efter att ha arbetat hemma några år och sytt för sin bror började han på fabrik. Innan dess hade han varit trädgårdsarbetare och även jobbat med vägarbeten. En dag kom pappa hem alldeles vit i synen. Man anlade ny väg utanför Öje (Öjs) och den arbetskamrat som bara stått några meter ifrån pappa hade blivit skjuten till döds. En person som sade sig vara ute för att skjuta tjäder hade träffat honom mitt i hjärtat. Det märkliga i sammanhanget var att dessa två, skytten och offret var rivaler om samma kvinna. Enligt min mening kom skytten undan mord eftersom polisen köpte hans förklaring om tjäderjakt. 

Varje vår när vårfloden kom, så samlade vi in bråte som kom flytande och byggde små flottar av virket. Ett år kom det så mycket spillved, att vi kunde bygga tre flottar varav en var så stor att tre av oss kunde vara på den samtidigt. Vattendjupet på ängen var upp till 80 cm. Det var ren lycka att få kajka runt i hästhagen och leka indianer. Vi tillbringade mycket tid på ängen invid ån även när vattnet sjunkit undan. Det fanns gott om gräsänder i vassen och en dag bestämde vi oss för att gå på jakt. Utrustade med pilbågar spjut och en yxa så gav vi oss iväg. Innan vi kom fram till ån så passerade vi en stubbe. Jag skymtade en siluett ovanpå stubben och i nästa ögonblick lyfte en fågel så stor att jag och kompisarna frös till is. En kungsörn hade mellanlandat i "vårt" revir. Sakta majestätiskt som i slow-motion lyfte den framför våra ögon. När den var ca 20 m bort väcktes vi ur vår dvala och kastade våra spjut i en lam gest. Men örnen var långt bortom vår räckvidd. Efteråt har jag förstått att vår Herre och skapare hade ett specifikt budskap till oss. "Se min härlighet. se min skapelse, se och förundras och vet att jag är Gud, du människobarn." Jag tror inte att Gud skrattar åt oss i vår litenhet och oförmåga. Nej han har fördragsamhet och tålamod. Han vill att vi själva ska inse hur hjälplösa vi är och hur beroende vi är av honom när det gäller allt här i livet. 

Det skulle öppnas en ny korvkiosk i "Grönland". Ja så heter byn där själva centrum i Malung ligger. Dom första kunderna skulle få olika presenter. Jag kom tidigt för att ställa mig i kön. När jag kom fram så var jag nummer fyra men när jag skulle handla så var jag nummer fem. En äldre och mycket större pojk hade trängt sig före i kön. Han fick nu en stor chokladask medan jag bara fick en liten chokladkaka. Denna orättvisa har hängt efter mig genom hela livet. Men nu har jag äntligen kunnat förlåta honom och det känns som en befrielse. Vi ser dessa "storebrorsfasoner" även i världspolitiken. USA som vill putta bort Danmark och göra Grönland till sin lydstat. När jag var 9 år drabbades jag av halsbesvär. Mandlarna skulle opereras bort. På den tiden skulle man sövas ner av eter. Efter en sådan operation skulle man kyla ner halsen löd doktorns rekommendationer. Bredvid oss som närmaste granne norrut hade Fisk-David sin affär. Han sålde även glass. Minst fem puck-stång om dagen i en veckas tid hamnade i min hals och mage. Fiskhandlaren hade egen is-stack för att kyla ner fisken. Den bestod av fyra väggar i en kvadrat och ett stort trägolv. Under golvet förvarades stora isstycken isolerade med sågspån. Det underliga är att det också fanns en is-stack på vår tomt. Min mammas yngre bror Gottfrid hade nämligen börjat med glasstillverkning långt innan vi flyttat dit och behövde då en avkylnings-anläggning. Denna is-stack blev en populär lekplats i byn. Vi hade bl.a. cirkusföreställningar på trägolvet problemet var bara att vi alltid kom in med en massa sågspån på kläderna. På vintern åkte vi kälke nerför backen vid hängbron. En gång kom jag i dispyt med en yngre pojke och fick tag på en skidstav och slängde den på honom. Den träffade ovanför ögat vid tinningen. Jag hade ju hört hur skör en människa är just vid tinningen så jag var övertygad om att jag dödat honom. I min desperation bestämde jag mig för att fly ut i skogen och leva där som fredlös resten av mitt liv. Men Lars som pojken hette blev inte alls så skadad och jag kunde gå hem i lugn och ro. När något dramatiskt händer i våra liv så drabbas vi ofta av en trauma-ångest, som ibland utlöser en flyktmekanism. 

På andra sidan byvägen exakt 57 meter från vår husknut låg det lilla Betelkapellet. Fribaptisternas kyrkolokal. Här gick vi i söndagsskola min bror och jag. Nanny som bodde invid kapellet var föreståndarinna och visade på flanellograf bilder och händelser ur Jesu liv. Hon berättade med inlevelse om Herren och alla barn älskade henne. Med kärleken till Herren var det kanske sämre. Även om det inte ledde till någon uttalad barnatro så fanns det ändå en positiv upplevelse av denna söndagsskola. Vid slutet av höstterminen så hade vi en julfest där vi fick en godispåse och se på ljusbilder på väggen med hjälp av ett sciopticon. Det fungerade ungefär som en overhead-apparat. Varje vinter fick vi snöskottarjobb. Far var noga med att hålla vår gård fri från snö, så vi fick lov att köra bort all snö och tippa den vid tomtgränsen. Vår tomt låg två meter högre än dit vi tippade snön. Ett år kom det så mycket snö att snöhögen som vi åstadkom blev mer än 20 m lång, 4 meter bred och 2,5 meter hög. Den blev till ett fartyg. Ja, vi grävde gångar i detta snöskepp och tillbringade timmar i hjärtliga lekar på "Härligheten". När det blev kallare ute frös dessa gångar till iskanor. Då förvandlades skeppet till en u-båt. 

Vi hade en kusin som var ett år äldre än jag, Olle. Han kom ofta och hälsade på och vid ett tillfälle kom han precis efter att min bror, kusin Lennart och jag träffat en överenskommelse, att dom skulle gömma sig på vinden i ladan och så skulle jag komma och försöka skrämma dom. Dom såg aldrig att Olle kom. Jag avtalade med honom att han skulle ta på sig en hatt och sakta gå uppför vindstrappan samtidigt som jag samtalade med min bror genom fönstret på andra sidan ladan. Det hela slutade med att dom kissade på sig av skräck för gubben med hatten. Denne Olle fick vid ett tillfälle med mig på en stöld. Han stal femtio kronor ur sin pappas kassaskrin. För pengarna köpte vi en plastfotboll och godis. Men mor blev misstänksam. Varifrån hade vi fått så mycket pengar? Då hittade jag på en rövarhistoria om hur vi hjälpt några turister att hitta till tältplatsen. Dessa hade då av tacksamhet gett oss en stor slant i belöning. Mor trodde på denna lögn och åkte ut till tältplatsen men kunde inte hitta den bil som vi angivit. Till slut blev det till att bekänna vår synd. Det var hemma hos Olle som vi fick vara vittnen till hur ett gäng Björktrastar bajsade ihjäl en skata. Skatan hade försökt ta Snöskatornas ägg men råkade nu ut för ett bombardemang som slutade med att hon var helt igengrodd av träck och inte kunde röra sig. Kusin Lennarts pappa Gottfrid hade genom att bli uppköpt av Glace-bolaget fått både en god slant och en fin tjänst som reklamman inom GB. Bl.a. spelade han clown vid invigningar. Han kunde nu också investera i en frukt och godisbutik. "Druvan" som butiken hette fick under flera nätter besök av min bror, kusin Lennart och mig. Vi läste serietidningar samtidigt som vi gjorde oss var sin glassbägare med X antal kulor. Rekordet låg på 17. 

När Ishockey-VM gick i USA 1962 var Lars och jag uppe på nätterna och lyssnade till radioreferaten. Vi förde statistik på målgörare och vilka som passat. Det hela slutade med något som var otroligt spännande när "pucken gliiider in i mååål." Tumba, Dubbel-Nisse, "Stöveln" Öberg, Roland Stoltz, Lasse Björn, Ulf Sterner m.fl. Vilka hjältar. Vi hade som julklapp fått ett ishockeyspel där gubbarna föreställde Sverige och Sovjet. Fortfarande minns jag de flesta namnen även på de ryska spelarna från den tiden. En kedja hade den fruktade Bobrov med bröderna Boris och Eugeniev Majorov som yttrar. Andra kedjan bestod av Almetov, Alexandrov och Loktev. Tregobov, Sologobov och Ajsing ingick i tredjekedjan. Ajsing var mycket duktig. Hela tiden så passade svenskarna till denne Ajsing hade vi hört på radion. Nå, vi upptäckte efter att tag att Ajsing inte ingick i det ryska laget. Backklippan hette Ragulin men där tar minnet slut. Det som vi tyckte mest om var att lyssna på Hyland, Bengt Ahlbom eller "Plex" Pettersons radioreferat från skidtävlingar och bandymatcher. Detta med mellantider var otroligt spännande. Idag hinner man knappt sätta sig förrän alla är i mål. Jag minns hur lycklig jag var när jag hade mässlingen och låg och lyssnade till olika bandyreferat. Huge mot Sandslån, Falu BS mot Västanfors. Katrineholm mot Hälleforsnäs osv. Vi fick TV lagom till hemma-VM i ishockey 1963. Det som gjorde mest intryck av TV:n var dock inte sportprogrammen utan riksdagsdebatterna. Vi byggde en talarstol i köket och höll improviserade anföranden och stormande debatter. När jag senare i livet stod i en riktig talarstol i kyrkan kände jag mig som hemma i köket. 

 "Under hans vingar skall du finna tillflykt". Kära dagbok. Det första året som bilförare var jag med om 8 olyckor och incidenter. Jag var inte så snabb att skaffa mig tillträde till vägnätet på detta vis. Det dröjde tills jag blev nitton år innan jag tog körkort. Det hela gick på 487 kr. vilket ansågs som ett dyrt pris för att få "lappen" då flera kompisar klarade sig med en kostnad på under 300 kr. En av krockarna var mycket allvarlig. Vi hade kappkörning och i en fart på 130 km/tim stötte jag ihop med den andra bilen. Tack Gud för att det fanns en skogsväg, som löpte bredvid landsvägen. Visserligen bara 200m längs med stora vägen men det var just där jag hamnade och kunde också få stopp på bilen innan skogen tog vid igen. Tack Herre också för att den nionde olyckan med bil aldrig inträffade. Jag hade legat efter ett husvagnsekipage på en riktig krokväg i flera kilometer. Till slut brast mitt tålamod. Nu kör jag om. Men då kom en stark och obehaglig känsla över mig. Låt bli! Guds varning! Ja, jag tror att Herren talar starkt till oss, när något viktigt eller allvarligt är på väg att ske. Och mycket riktigt en stor personbil kom i full fart från andra hållet. Där hade mitt liv kunnat ta slut. Några år senare var det nära ögat igen. På den kurviga och smala byvägen genom Äppelbo mötte Lars och jag en tankbil. Det var ishalka och tankbilen kom emot oss på tvären. Chauffören hade fått sladd och det fanns ingen plats för oss. Lars som körde vår Volvo svängde reflexartat in genom en syrenhäck till ett gårdstun. Än en gång änglavakt. När man på nyheterna talar om pojkar och ynglingar och säger att de är män så är detta inte sant. Man är inte mogen att kallas för en man förrän vid 25-30 års ålder. Man blir inte mogen varken fysiskt, psykiskt eller socialt att kallas för man förrän vid denna ålder. Jag är själv ett gott bevis för denna slutsats. Flera av bil-incidenterna hade kunnat undvikas om jag haft ett bättre utvecklat förstånd och en större mognad vid tiden för mina första år bakom ratten.

Två incidenter med glassbilen var vi med om tillsammans min bror Lars och jag. Ja, jag hade fått anställning på Glace-bolaget som hade depå i Malung. På måndagar servade vi butikerna runt Malung. Tisdagar körde vi en Värmlandsrunda genom Klarälvsdalen, sedan på onsdagar gick färden till Älvdalen och därifrån på torsdagar till Sälen, Särna och Idre. Fredagar var vikt för Vansbro. Vid ett tillfälle hade vi en omvänd rutt och skulle ta vägen mot Sälen genom att köra några mil i Norge på en mycket smal grusväg. När vi då fick möte med en timmerbil skar vägkanten och vi fick inte stopp på vår lilla lastbil förrän vi var 20 m ute på en mosse. Föraren som körde timmerbilen såg i backspegeln vad som hade hänt. Han backade tillbaks och med en kedja kunde han dra oss upp på vägen igen. Vi hade ju glass för många tusen kronor som annars hade blivit förstörd. På väg till Älvdalen skulle vi fylla bensin i Evertsberg. Av någon anledning fyllde grabben på macken diesel i stället för bensin. Detta orsakade att vi blev försenade och när vi svängde in i Älvdalen bad jag om kundförteckningen för att snabbt hitta till första kund. Följden blev att jag körde över vägen upp på en stenmur och prejade ner en lyktstolpe och ett vägmärke. När jag fick stopp på fordonet så stod framhjulen  åt varsitt håll. Katastrof! Nå det kunde ha varit mycket värre. Tänk om det hade kommit en mamma gående med en barnvagn där vi körde. Än en gång hade Gud beskyddat mig från en tragedi. Vi följde topplistorna när det gällde popmusiken mycket noga. Varje vecka spelade vi in alla nykomlingar på Amerika och Englandslistan. Eftersom vi övernattade i Älvdalen på onsdagar hade vi bandspelaren med oss och spelade in Amerikalistan där efter jobbet. När vi vid ett tillfälle hade fullgjort vårt jobb på torsdagen insåg vi att vi inte skulle hinna hem för att kunna spela in Englandslistan. Någonstans utanför Lima stannade vi och knackade på hos en okänd familj och frågade om det gick bra att få göra vår inspelning hos dem. Jo då det gick det. Damen i huset blev dock lite stött när vi hutade åt henne att vara tyst, när hon försökte bjuda oss på kaffe. Vi använde ju mikrofon och hennes inbjudan hördes sedan i den låt (Rubber ball) som vi just spelade in. 

När jag skulle ta körkortet så fick jag några körlektioner av pappa. Han var dock inte den bästa läraren. Jag skulle backa och fick upp farten ordenligt. Pappa ropade "Trampa ur!" Vadå? Jag hade aldrig hört uttrycket förut. "Trampa ur!!" nu skrek han! Eftersom jag inte förstod vad han menade kastade han sig till slut över spakarna och fick stopp på bilen. Det var nog bra för platsen vi var på vette mot älven, som nu bara var några meter bort. Fem meter till och vi hade hamnat i Västerdalälven. Det kunde ha blivit en kort motorkarriär. Innan min anställning på GB så hade jag provat på yrkeslivet genom att vara springpojke på Malungs tryckeri. Att göra ärenden med deras paketcykel på vintern var rena tortyren. Men ändå värre var det monotona pappersarbete som skulle göras. 20 000 program till Ingemarsspelet i Nås skulle häftas ihop. Pappershögarna tycktes aldrig ta slut. Lars och jag fick sedan sommarjobb på kommunen med att klippa gräs på pumpstationer och på tältplatsen. Vi jobbade halva lördagar på den tiden. Fors pumpstation brukade just ta en halv dag med resan dit och hem. Vi hade klippt halva arealen när vi tog lunch. Efter lunchen vilade vi en stund. När vi sedan vaknade hade vi sovit i två timmar? Panik. Vi skulle ju på dans på kvällen. Vi klippte klart i rasande fart och Agrian gick på högvarv på hemfärden. Lars cyklade i förväg sista biten och öppnade garagedörren så att jag snabbt skulle kunna köra in. Farten var dock på tok för hög. Agrian tog ett högt skutt, när den träffade den decimeter höga tröskeln och hela ekipaget rände in i väggen med ett brak. Vi hann dock på dans. Apropå dans en vinter drog vi iväg till Norge för att dansa. Min första bil var en Volvo 444 med stark motor men med blankslitna sommardäck. Vägen till dansstället var krokig och glashal. I en hårnålskurva gled vi sakta av vägen fast farten var nästan obefintlig. Det var kolsvart ute men vi hade just passerat ett hus och vi traskade iväg dit. Jo, det fanns traktor och jo visst kunde han dra upp oss. Trots denna tydliga fingervisning om att vända om fortsatte vi till dansstället. Men vi hade tappat lusten och efter fem minuter så åkte vi hem. Min nästa anställning var på Ellos möbler. Jag fick göra lite av varje i denna butik. Sätta ihop fåtöljer, slå in paket och åka ut för att leverera mindre möbler och även fungera som säljare.  

Tillsammans med vår kusin Lennart som var ett år yngre än Lars tävlade vi ofta i en hemmagjord tiokamp. Jag hade skaffat en tiokampsbok där alla poäng fanns noterade. Att klara 1,25 cm i höjd gav 260 p. Längd 4,27 var lika med 159p. Löpning 1.000m på 3,33,0 gav 18p. Först spikade vi ihop en höjdhoppsställning. Vi använde en skidstav som spjut och en rund sten som kula och en platt sten till diskus. Tyvärr hade vi alltför stora spikhuvuden på höjdhoppsställningen så när man rev så rev man hela ställningen. Alla löpningar gick runt vår lada. Vid ett tillfälle sprang Lennart åt fel håll och kolliderade med Lars i full fart. Där tog tiokampen slut. Det var inte bara i tiokamp vi tävlade utan i Tennis, badminton, brottning och uthållighet. Vi hängde i armarna på en järnstång, som var uppsatt för att hänga mattor. Rekordet som jag innehade var på 33 minuter. Oavsett vilken tävling vi genomförde så var utgången given. 1 Erik 2 Lars 3 Lennart. Vi gillade att springa så Lars och jag bestämde oss för att bli olympiska mästare 5.000 och 10.000 m. För att uppnå detta mål cyklade vi till idrottsplatsen och började löpa runt på kolstybben. Tyvärr blev vi bortkörda av vaktmästaren "Tomt-Nils". Han bär ansvaret för att Sverige har gått miste om flera olympiska medaljer. På köksgolvet spelade vi "bockia". Till denna gren använde vi var sin linjal och en tennisboll med två köksstolar som mål. Lennart fungerade som reporter och det hela spelades in på vår rullbandspelare "tuggummi-Gustav". Namnet kom till därför att vingarna som skulle hålla inspelningsbandet på plats hade fallit av och vi fick därför medelst tuggummi hålla bandet på plats. Lennart var suverän som reporter. När vi efteråt lyssnade igenom hans kommentar så hade han spontant lyckats hitta exakt 11 tjeckiska spelares namn. "Daricheto, Mpänä, Orlov bl.a. Vid ett annat tillfälle fungerade jag som reporter och då myntade jag två nya uttryck.: "under huvud taget" och "både dock". På sommaren brukade vi cykla till "Backsela" och bygga kojor. Vi tältade och skulle ligga över till nästa dag. På kvällen kom Lennarts föräldrar och tittade till oss. Då ville inte Lennart stanna kvar utan han ville åka hem. Då tappade Lars och jag också lusten och det slutade med att vi alla tre bröt läger och åkte hem. Detta upprepades år efter år. Vid ett tillfälle började det spöregna när vi nästan var framme vid "Sela". Då knackade vi på hos vår söndagsskolelärarinna Nanny, som placerade oss vid sin öppna spis och bjöd på långfil och knäckebröds smörgås. Nanny tillbringade varje sommar vid denna fäbod. 

Jag har alltid varit intresserad av statistik. När jag var 12 år hittade jag en fotbollsbok på biblioteket som hade allsvenskan genom tiderna uppställd lag för lag med datum för alla matcher men tyvärr inga tabeller. D.v.s. det fanns inga uppgifter på hur ställningen var efter varje omgång. Med ambitionen om att färdigställa en bok för stryktips-tippare så gav jag mig i kast med att göra en tabell för varje omgång. Det var lite besvärligt eftersom det hela haltade ordentligt. Anledningen var att ett lag under en helg kunde åka till Göteborg för att där tre dagar i följd möta först GAIS på fredagen sedan Gårda på lördagen och till sist Örgryte på söndagen. Likaså åkte lag till Stockholm och mötte först Reymersholm sedan AIK och sist Westermalm. Man hade inte ekonomi att resa på samma sätt som idag. Mitt favoritlag var en Hälsingborgsklubb som hette Stattena. Min fotbollsbok blev färdigställd med alla tabeller och utökades med färska siffror år 1960. Då var även div 2 och div 3 inkluderade. Men allt detta arbete gick upp i rök tillsammans med 250 LP-skivor i en brand 15 år senare. Skinnarvallen som idrottsplatsen heter låg bara några hundra meter ifrån vårt hem. Hemifrån så hörde man tydligt deras högtalare, när det var fotboll eller något annat arrangemang. När jag var åtta år fick jag lov av mor att cykla ner för att titta på min första fotbollsmatch. Jag kom lite för sent så matchen hade redan börjat. När jag skulle betala entrén så fanns det ingen att betala till. Lite frågande och räddhågat smög jag mig in. Spelarna från Malung hade ljusgröna tröjor och vita byxor medan motståndarna hade röda tröjor och vita byxor. Otroligt vackert. Efter att jag hade stått bakom södra målet vid staketet i tio minuter så kom ett utrop på högtalarna. Gul lott nummer 47! Nu kom rädslan över mig. Jag blev övertygad om att man hade sett att jag smitit in utan att betala och nu såg "storebror" mig och skulle fånga in mig. Snabbt som ögat sprang jag ut till min cykel och cyklade hem i full fart. Detta var min första och sista match det året. 

Min egen fotbollskarriär har varit både upp och ner. Nästan på varje rast i skolan spelade vi det ädla spelet och efter skolan var det regel att i byn eller på annan given plats samlas och dela lag. Eftersom jag var ganska duktig fick jag vara kapten och lagansvarig för det mesta. Vidare fungerade jag som spelande domare och fattade alla avgörande beslut. Jag har en nedtecknad skiss där jag gör en cykelspark ribba in. I samma anteckningsblock finns referat från några matcher. Noremaplan, resultat: 13-9; 1-0 Erik Haltnis, 1-1 Peo, 1-2 Fjox, 1-3 Mats Lissd. 1-4 Fjox, 2-4 Nonne Höjskeld, 3-4 Haltnis Erik, straff 4-4, Haltnis Erik, 5-4 Nonne, 6-4 Erik Haltnis, 6-5 Nils, 7-5 Haltnis Erik, 7-6 Fjox, 8-6 Haltnis Erik, 8-7 Mats Lissd. 9-7 Nonne, 9-8 Mats Lissd. 10-8 Nonne, 11-8 Haltnis Erik, 11-9 Fjox, 12-9 Nonne, 13-9 Haltnis Erik. Åtta mål och fyra målpass hade jag gjort synd att den matchen inte filmats. Från första klass mins jag Hugo som på rasterna alltid stod vid sidan om och tittade på när vi andra spelade. Han flyttade senare till en annan by och sedan när vi skulle möta den byn i en skolturnering då var Hugo stjärnan i deras lag. Snacka om den fula ankungen. Vilken förvandling. Hugo var också den ende av vår kull som kom med i Malungs IF elitlag. Han var lagets flyfotade vänsterytter under några år då laget avancerade från div 4 till div 2 för andra gången. Div 2 på den tiden motsvarar  nuvarande superettan. Vid ett tillfälle i början av andra sejouren i div 2 ledde Malung serien över sådana storheter som Degerfors, Brage och Hammarby. 

Men vi tar det från början. I 1922 års laguppställning fanns två av mina morbröder med. Halvar Johan Olsson och Halvar Erik "Tjaggo" Olsson. Dessa två var också medlemmar i Malungs kyrkokör! Några år senare fanns även min morbror Gottfrid med i laget. 1958 vann Malung div 4 Dalarna och året därpå vann man även div 3. Malung var nu för första gången i div 2 eller superettan om du vill. Stjärnan i laget var målspottaren Kjell Magnil. I slutet av serien 59, när man vann div 3 åkte laget på ett par tunga skador. Bl.a skadades målvakten P-O, som kanske var vår viktigaste kugge tillsammans med Magnil. Man fick lov att rekrytera Mål-Jakob, som nog sett sina bästa år som keeper. Han var rolig att lyssna till men han släppte in på tok för många mål. Laget slutade näst sist i tvåan med målskillnaden 31-100. Fem segrar blev det. Mot Stockholm i Stockholm där Sven Jerring grattade laget efter segern. Sven är ju bördig från Yttermalung. Man vann även över Brage, Kumla, Köping och City, Eskilstuna. Samtidigt åkte man på svåra storförluster mot bl.a. Örebro som vann serien överlägset, klarade kvalet och blev allsvenska tillsammans med IF Elfsborg. Malung förlorade med med 0-9, 1-7 mot ÖSK som hade Orvar Bergmark som libero. Stockholm tog revansh med 10-1 på Malungs hemmaplan och även Brage vann med 9-1 i returen liksom Avesta. Den 28 augusti 1960 mötte Malung på sin hemmaplan Skinnarvallen Karlstad BIK. Då fick jag njuta av min idol Gunnar Nordahls fabulösa fotbollskunnande. Han gjorde två mål och det var en fröjd att se hur han som 39 årig center lekte fotboll. Gunnar var ju vårt lands första utlandsproffs. I Milan i Italien vann han skytteligan flera gånger. I mitt autografblock har jag Gunnars signatur. På utsidan av detta block finns även tungviktsmästaren Floyd Patterssons autograf. Floyd och Ingemar Johansson besökte Malung vid ett tillfälle och när hans öppna bil passerade sprang jag fram och räckte fram blocket. I stället för att öppna det och skriva så skrev han naturligtvis på utsidan. Jag fick även "Ingos" signatur. 

Efter att ha åkt ur div 2 fortsatte kräftgången för Malungs IF. 1961 blev dom sist i div 3. Man skrapade ihop ynka 5 poäng. Med nöd och näppe klarade man sig kvar i div 4 året därpå. Sedan värvade man "Dubbel-Nisse" Nilsson ishockeystjärnan som även var en målspruta i fotboll. Man vann då div 4 Dalarna och var i div 3 som mittenlag under fem år. Det femte året 1968 vann man div 3 västra Svealand och gick på nytt upp i div 2. Man hade nu även värvat några spelare från Jugoslavien och en duktig dansk. Detta gjorde att man överlevde div 2 äventyret första året men så 1970 åkte man ur igen. Hammarby blev seriesegrare 1969 och i det laget fanns ett f.d. Italienproffs, en viss Lennart "Nacka" Skoglund. "Den vajande majskolven" Han satte en hörna direkt i mål när Malung på hemmaplan förlorade med 1-4. 

Vi hade även byturneringar i fotboll och jag blev lagkapten i Backa 2. Just innan första match blev jag sparkad av en mindre begåvad spelare rakt över smalbenet fast bollen befann sig flera meter därifrån. Detta hände på matrasten i skolan. Det var omöjligt för mig att stödja på benet så en äldre kille "Sele", som var driftig och företagsam hittade en skottkärra bredvid planen. Han lyte på mig på kärran och körde hem mig. Min lärare Sjögren tog inte min skada på allvar. "Han har bara blivit rädd" sa han till mor. Men efter några dagar hemma körde mor mig till doktorn. Efter röntgen visade det sig att jag fått en lång spricka på benet. Gips i sex veckor och ingen mer fotboll denna säsong. Farfar tillverkade ett par små kryckor som jag hoppade omkring med. Sjukhusets kryckor var flera nummer för stora. Första året i Realskolan bildade vi ett lag som efter förebilden Real Madrid fick heta just Real. Vi hade som våra idoler vita byxor och tröjor. Vi vann alla våra matcher fram till finalen där vi skulle möta Fors som var storfavoriter. Dom hade heller inte förlorat någon match och inte heller släppt in ett enda baklängesmål. Fors var mycket bättre än vi. Det märkte vi redan från början av matchen. Men vi kämpade heroiskt och jag kastade mig och nickade bort bollen vid ett par tillfällen. Så fick vi en kontring och ja 1-0. Knappast rättvist men så är fotbollen. Under andra halvlek hade Fors en konstant press för att kvittera men så ännu en kontring och 2-0. Detta stod sig matchen ut. Vi var mästare i bycupen. Jag hade nu etablerat mig som back i Malungs pojklag och när den allsvenska skåneklubben Hälsingborgs pojklag kom på besök fick jag vara med. Senare skulle vi åka ner till Olympia som deras arena hette för en returmatch men jag kom aldrig iväg till den matchen. Min pappa var inte alls intresserad av idrott eller sport och jag hade därför ingen support hemifrån. Kanske är det ändå så att det inte ingick i Guds plan för mig att göra någon lyckad idrottskarriär.

januari 2025, En släkthistoria: "Om någon tycker sig vara något, fastän han inte är det, så bedrar han sig själv." Kära dagbok idag bläddrade jag i ett gammalt fotoalbum. På första sidan fanns min mor Halvar Emma Viola Johansson född Olsson, 1915 och min far Haltnis Axel Gerhard Johansson född 1911. Jag är således både "halv och halt"? Far föddes på Haltnisgården i Yttermalung och mor i Backbyn på Halvargården i Malung. När det gäller Haltnis släkten så undrar man ju vad själva släktnamnet kommer ifrån. Kanske var det så som jag fantiserat, att en viss Nils var ute i skogen och högg, då han fick en gran över sig och på så vis blev han halt. En halt Nisse. Haltnis blev så namnet på gården. Detta är ren spekulation men en "rolig" tanke. (Stornesä), Stornäset, Nordanåker Yttermalung är namnet på gården: Min Farfarsfarfar hette Haltnis Erik Ersson född 1808 död 1892. Han jobbade med jordbruket, men samtidigt sydde han fällar och så snickrade han likkistor. Sonen d.v.s. min farfarsfar Haltnis Anders Ersson född 1845 död 1919 övertog gården och bedrev jordbruket vidare . Hans hustru hette Knekt Anna Nilsdotter född 1845 och död 1920. Haltnis Anders beskrevs vara av det sega Haltnissläktet. Han var storvuxen och hade en örnnäsa. Vidare hade han häftigt humör och småpojkarna aktade sig noga för att inte trampa ner gräs eller annan växtlighet på hans ägor. Hustrun Anna var från Siller. Hon var en berätterska med sprudlande fantasi. En godmodig, begåvad och underhållande kvinna. Hon rökte pipa men när hon hade förlorat sina tänder så orkade hon inte hålla pipan rättvänd längre. Den pekade då neråt. Hon fick uppleva en fläkt av den nya tiden då när de första bilarna hade börjat rulla i dessa trakter. "No a an da vagn kummi att" (Nu har den där vagnen kommit igen). Farfar hette Haltnis Johan Andersson och farmor, Anna. Det är inte utan att man känner ett starkt släktskapsband främst med Knekt-Anna. Jag tänker på det här med fantasi och dyl.

Farfars bror Erik Är värd ett eget kapitel i släkthistorien. Han föddes på Haltnisgården den 8 januari 1871 och dog i sitt hem i Groveland, Florida, USA den 20 juni 1962  vid 91 års ålder. Då hade han året innan för fjärde gången besökt Sverige.  Haltnis Erik Andersson, som han ursprungligen hette  bytte sitt efternamn när han utvandrade till USA och antog efternamnet Halldén. I sin tidiga ungdom blev Erik intresserad av "religiösa" ting står det i hans minnesruna. Detta skrivet av en oandlig och oförstående reporter. Jag skulle vilja ändra det hela till att han blev funnen av vår Frälsare, som födde honom på nytt och tog med honom på ett livslångt äventyr i sin tjänst. När han år 1897, vid 26 års ålder utvandrade till USA var han kapten i Frälsningsarmén. De första åren i Amerika arbetade han som gruvarbetare för att få medel till studier. Efter fyra års teologiska studier blev han sedemera pastor inom Baptistsamfundet. Han verkade som pastor på flera orter bl.a. i Chicago. Detta var under en turbulent tid i Amerika. 1919 flyttade den beryktade gangstern Al Capone till denna stad. Jag vet inte om "Erik-farbror" som vi alla kallade honom och "Scarface" någonsin möttes. Då hade gangstern säkert fått höra evangeliet. 1907 gifte sig Erik med, sin svenskättade maka Hanna. De flyttade så småningom till Florida där han verkade till sin död. Erik skrev dikter, som han samlade i pärmar och vad vi förstår gav han ut en del av dessa dikter. I runan står det att han gett ut flera böcker vilket inte verkar helt adekvat. Han var dock en mycket duktig skribent och kunde skildra sina barndomsupplevelser med poetisk precision. Han hade fått ärva sin mors begåvning. Vid sitt tredje besök i hemlandet fick jag motta den välsignelse som jag tidigare berättat om. Det känns lite märkligt men helt gudomligt att jag har fått gå i hans fotspår och bli baptistpastor. 

Jag har i min ägo två brev som är adresserade till min far Herr Axel Johansson box 1063 Malung, Sweden. Det första har kostat 5 cents och i poststämpeln kan man läsa Groveland oct 14 1951 Fla. Skrivet av "Erik-farbror" när han var 80. "Bäste gosse Axel med familj. Gläd dig i din mannaålders dag." Brevet handlar delvis om min faster Elnas bröllop och hur dom väntar på ett konterfej. D.v.s. ett porträtt  på bröllopsskaran. I brevets avslutning citerar han en sång som han hörde när han var 10 år. "Ni som fått nåden att verka för de små. På blödande Gudslammet .....håll på. Ja Gud skall kraften giva att Ordet så ut. Och ifrån eviga fröjder bland edra små till slut." Vid sidan står det: Därtill fodras att ni själva älska Frälsaren. P.S. Innerligt tack för pojkarna (ett fotografi som Far skickat på mig och Lars). Vet inte vem av er de liknar. Sak samma duktiga och glada äro de, den äldre nämligen Erik i synnerhet. D.S. Det skall bli oerhört intressant att få möta min farfars bror i himmelen. Kanske han redan 1947 upplevde ett andligt släktskap och samhörighet med mig. Det andra brevet är daterat 28 oktober 1961 och kostade då 15 cents (märk kostnadsökningen på 10 år). Brevet skrivet bara sex månader innan han dog. Erik ger uttryck för att han känner sig trött och ofta drabbas av yrsel. Han nämner om att hans hustru och han blev så väl omhändertagna på sitt besök hos vår familj. Dom hade kunnat få ta en "tupplur" hos oss och att gossarna Erik och Lars varit så taktfulla och inte stört dom. Jag var ju fyllda 14 år och Lars 11. Vi var ju annars mycket ljudliga och livliga. I brevet finns en bön om Mig och Lars. "Gud välsigne dem, hoppas att de i tida år lära älska och tjäna Jesus barnens vän. Mera saligt än beskrivas kan med penna, blir det , då vi få höra att morsan, farsan och barnen går sällskap till Herrens hus". Apropå denna bön så skulle det bli avslutning på söndagsskolan i baptistkapellet i Grönland. Jag fick åka på fars pakethållare och Lars på mors. Innan vi kom iväg så uppstod ett bråk mellan mor och far vilket gjorde att far i sin upprördhet åkte i förväg. Han lyckades då med konststycket att åka till fel fest. Efter att ha fått av mig alla ytterkläder så upptäckte han att vi var på pingstkyrkans fest i stället för baptistkyrkans. Nåja vi kom rätt till slut.  

Far har berättat en del om hur det var att växa upp på en liten bondgård. Farfar var deltidsbonde samtidigt som han var skomakare. När Min pappa Axel var 10 år drömde hans lillebror Ragnar att det brann i deras hus. Han ropade i sömnen: "Det brinner!" Men nej det var falskt alarm. En stund senare så upprepades det hela: "Det brinner !" Falskt larm åter. När det för tredje gången ropades: "Det brinner!" så var det sant! Hela stugan gick upp i eld. Det hade nog börjat pyra redan vid hans första rop men inte varit synligt. Vi flyttar fram tio år. På hösten skördades hö på en liten holme i Västerdal-älven. Vid ett tillfälle höll far på att drunkna enär han dök i vattnet och glömde att han hade en stråhatt på huvudet. Hatten gjorde att han inte kunde ta sig upp till ytan. Han fick dock hjälp av en kamrat och klarade sig. En annan gång fick far vara vittne till hur en fiskgjuse dök och slog klorna i en gädda. Gäddan var dock så stor att fågeln inte orkade lyfta den utan drogs ner i ån och drunknade. Det är tydligen så att fiskgjusen inte kan släppa taget om sitt byte. Jag kan i detta se en bild på hur vi människor kan slå klorna i något fördärvligt, som sprit, droger eller något annat och sedan inte kunna släppa taget. Detta gör att vi går under. Det är alltså vi själva som håller fast greppet om det onda och inte kan släppa det, inte tvärt om. Farfars plan för min pappa var att han skulle överta gården men min mor hade andra planer. På motorcykel körde hon som frierska och lyckades charma min far. Som nygifta bodde dom utanför Yttermalung i en liten stuga vid Västerdalälven. En gång slog blixten ner i stugan och den kula som fanns i den lyfte min mor från köket ut i kammaren. Hon led dock ingen skada av blixten. Mor hade åtta syskon och far hade fem. Men släktnamnet Haltnis som bara bärs vidare av manskönet var det bara jag och min bror som kunde föra vidare. Varken farfars bröder eller min pappas fick några pojkar. Idag bär mina söner Axel och Johannes namnet vidare. De har i sin tur varsin son. Axels son bär namnet Seur och Benjamin heter Johannes son. Pappas äldre syster hette Edit och hon var som farmor med i fribaptistförsamlingen i Yttermalung. Jag minns Edit som en glad solstråle och en mycket snäll människa. Fars storebror Algot antog också han samma efternamn som "Erikfarbror" nämligen Hallde´n. Algot reste vid ett tillfälle till Amerika och hälsade på Hanna och Erik. En av farbror Algots döttrar, Siv dela samma tro på Herren Jesus Kristus, som Erikfarbror och jag. Kanske är det fler i släkten mig ovetandes, som gör det?! Jo, jag vet om att det är många flera som gör det. Detta med tron är ju ingen tävling utan beror på Guds Nåd. Han möter oss alla på olika sätt. Däremot finns det ingenting som heter att tro i hemlighet. I Matteus kap. 10 säger Herren: "Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min Fader i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min Fader i himlen". 

Tyvärr har jag inte lika bra info eller koll på Halvarsläkten. Mamma Emmas syskon var Mia, Berta, Johan, Erik, Herman, Gustav, Gottfrid och Bertil. På min mammas sida har jag 16 kusiner och på min pappas 8. Tyvärr fick jag aldrig träffa min morfar eller mormor. Bägge två var med i missionsförsamlingen i Malung. Morfar dog tidigt och mormor blev änka vid 36 års ålder med nio barn. Men hon var en stark kvinna på flera sätt. Stark i Herren framför allt. Hennes strategi var att lägga sig tidigt på kvällen "för det är då som Gud delar ut sin kraft". Tyvärr har inte jag levt efter den devisen. Mormor hade helandets gåva i funktion i sitt liv. Man kom till henne för att få förbön om man var sjuk. Ja, folk kom även med hästar och kor och getter för att hon skulle lägga händerna på dem och be. Mor har sparat hennes dödsannons där man kan läsa: Vår älskade Mor, Mormor och Farmor Emma Eriksson född 11/10 1873, insomnade lungt och stilla i tron på sin Frälsare måndagen den 30 juli 1945, djupt sörjd och saknad och i ljust minne bevarad av oss barn och barnbarn, syster, övrig släkt, Sionförsamlingen och många vänner. Backa, Malung den 31 juli 1945. Hon blev drygt 71 år. Jag vet att mormor var född i Stora Tuna, som ligger i närheten av Borlänge i Dalarna. Mor har berättat om mormors tro på Herren och att när hon blev änka så blev hon medlem i Sion, d.v.s. pingstförsamlingen. "Jag behöver mer kraft." hade hon sagt. Jag vet inte om detta är sant? Det finns nog inte någon mer kraft att få oavsett vilken församling man tillhör. Jag vet också att mormor hade några kor, men hur hon lyckades fostra och föda nio barn är för mig en gåta.

 Det torde dock ha varit gott gry i barnaskaran. Morbror Gottfrid var en mycket driftig man redan som tioåring gick han runt och sålde jultidningar, trädgårdsfröer och choklad. Han började tidigt på JOFA med att spika skid-kringlor (stavfästen). Därefter startade han egen firma med glasstillverkning och så småningom egen frukt och godisbutik. Gottfrid var liksom två av hans bröder duktig fotbolls och bandy-spelare. Bertil blev sjöman. Jag har ett otydligt skrivet brev från honom daterat 1944. Han skriver då till sin mamma och ber henne skicka 10 par skinnhandskar för sin och besättningens räkning. Under kriget rapporterades Bertil omkommen. Hans fartyg hade blivit torpederat och han och alla ombord hade dött. Men sedan visade det sig att han hade bytt till ett annat skepp och på så vis klarat sig. Bertil betraktades som det svarta fåret i familjen men vad jag minns så var han en som litade till Gud. Detta gjorde även morbror Gustav, som liksom mormor blev medlem i Sion. Även om det inte är någon släkthistoria så måste jag ändå få skriva något om JOFA chefen "Niss-Oskar" Jonsson. Om Gottfrid och min mor var driftiga affärsindivider så var denne man det i en helt annan klass. Han startade en industri som har haft en stor inverkan på Malungsbygden. De flesta Malungsbor har haft nytta av den mannens driftighet. Samtidigt var han ett original som för det mesta var oerhört stressad. Han skulle vid ett tillfälle med tåget och hann precis kasta sig på, när det var på väg att lämna stationen. Kvar på perrongen stod Oskars bil med dörren öppen och motorn igång. Han körde också alltid för fort och blev ofta tagen av polisen för sin vilda framfart. När han vid ett tillfälle blev stoppad två gånger innan han kom till sin destination räckte han fram sin första bot och sa åt polismannen:" Du kan skriv på samu lapp" D.v.s. att han kunde skriva på samma böteslapp. Det skulle ju gå fortare?

Av alla kusiner är det bara Conny och hans syster Berit samt Lennart som jag har umgåtts med. Lennart har en storasyster, Lilian som jag i någon mån också haft en relation till. Hon är två år äldre än mig. Så under barnaåren så umgicks vi mycket sparsamt. Jag hittade dock en tidningsartikel om henne och en kompis, som berättar om att hon fick ett stipendium efter avklarad realexamen. Ett års utbildning i Michigan, USA. Hennes karriär blev sedan inom medicin och farmakologin. Jag vet att hon arbetat på rättsmedicinska i Linköping bl.a. Jag har tidigare berättat om kusin Olle, men sanningen är att han är ett kusinbarn och ingen äkta kusin. Jag minns med glädje hur Berit, Conny och jag hoppade ner i höet i ladan och hur vi lekte kurragömma på Stornesä. Farfar och farmor bodde kvar i mannagården och Edit och hennes man "Knobergs" Erik i en stuga bredvid. Det fanns också en liten sommarstuga på gården "Rolä" (Roligt. Vilket kan syfta dels på att det var lugnt och stilla. Men det kan också betyda, nöje). Det var alltid en känsla av trevnad och värme att få komma till fädernegården. Jag minns att vi ofta hälsade på hos dem på Näset, som vi sa och även att vi tillbringade julaftonen hos dem vid flera tillfällen. Flera bilder i vårt fotoalbum vittnar om detta. Där på Näset lekte vi ofta vid älven och gick på stenledaren till en liten ö. Vi plockade smultron och fick då vid ett tillfälle bli vittnen till hur en kråkunge hamnade i vattnet vid sitt första flygförsök. Kråkan kunde inte själv komma upp på land ehuru det var en brant sluttning ned till älven. Vi hittade en liten brädstump och lyckades med den få upp den på land. Efter en övertalningskampanj fick vi ta med kråkungen hem. Vi byggde en bur åt den och försökte mata den med metmaskar men den hade dålig aptit. Nästa dag var den försvunnen.

På andra sidan i albumet finns en bild av en gravsten. "Lilla Ingemar 1945-1946" Ja, Jag skulle ha haft en jordisk storebror. Nu får jag se fram emot att få ha en himmelsk sådan i stället. I dödsannonsen står det: "Ingemar hemmets sol, har gått till barnavännen Jesus, 11 månader gammal, lämnade oss alla i den bittraste sorg." Även om alla människor föds in i det syndiga och fördärvade Adamssläktet så tillräknar inte Gud dem deras synd förrän de själva är kapabla att ta ansvar för sina handlingar. Man måste först mogna och kunna ta egna fria val för att Gud skall tillräkna oss synden. Barndop och nöddop är därför enligt min mening helt meningslösa ritualer. Barnen tillhör Guds rike tills synden blir en medveten verklighet i barnets liv. Så fastän jag visade syndiga tankar och en syndig vilja redan tidigt i mitt liv var det först vid 15 års ålder synden blev verksam på riktigt i mitt liv. Det som hände då var att jag medvetet trotsade Gud. På skolresan till Rimini i Italien undvek jag mina kamraters festande. Jag hade aldrig druckit alkohol eller intresserat mig särskilt mycket för tjejer. När kompisarna var på playan och solade och badade och senare festade, gick jag omkring i byn och besökte skivaffärer. "Abrontotissima superati del sole...Jag köpte en skiva med deras dåvarande hitlåt. Än i dag kan jag texten utantill fast jag inte begriper ett ord vad den handlar om. Jag fick dock akta mig för alla frisörer som kom utrusande från sina klippotek med saxen i högsta hugg och ropade: "Bitola, Bitola." Jag hade nämligen en halv Beatlesfrisyr. Halv eftersom Far ville ta bort mitt långa hår och snagga mig. Han fick göra det på sidorna av huvudet men på hjässan fick jag som jag ville. Där var det en stor tofs eller kalufs av hår vilket satte sprutt på Riminis frisörer. Den sista kvällen på resan var det inlagt en grisfest. Till maten ingick det en flaska billig champagne. Detta var djävulens listiga angrepp vilket jag varken begrep eller hade något svar på. Jag tänkte: Ok jag får väl lov att pröva då. Det tycktes ju inte finnas något alternativ. Samtidigt så fick jag en stark förnimmelse eller snarare en insikt om att nu Erik gör du något som är emot Gud. Ja, jag var mycket klar över att nu går du emot honom som har skapat och välsignat dig. Synden fick liv i mina dödliga lemmar. Tills denna stund var jag ett oskyldigt barn, men nu var jag en aktiv syndare. Ett vredens barn som man kan läsa om i Efesierbrevet kapitel 2.    

Åter till några barnaminnen: Min mor fick jobb på den lokala biografen med att sälja frukt och godis. Så från fem års ålder tills jag fyllde 21 hade jag gratis film och gratis godis. Något som inte har varit så nyttigt för varken mina tänder eller mitt sinne. Jag minns hur jag vid 11 års ålder fick beskedet av tandläkaren att "du har femtio hål i tänderna." I vissa av gaddarna fanns 4-5 hål. Varje vecka fick jag sitta i den förhatliga stolen och plågas. Idag hos tandläkaren går jag igenom bergspredikan i minnet och då blir det nästan som en Gudstjänst att vara tandläkarpatient. Nå efter att ha gått igenom ett halvårs tortyr började jag sköta mina tänder och vid nästa termins besök hos tandläkaren fick jag beskedet. Du har inga hål!!! När jag efteråt stod på trappen utanför mottagningen var jag säker på att jag kunde flyga. Ja så glad, lycklig och översvallande var jag att en flygtur kändes som helt möjlig. Minst tre gånger i veckan tittade jag på film. Jag hade en favoritplats i mitten på andra raden eller uppe på läktaren längst fram. Vid ett tillfälle efter att ha varit på julskyltning skulle Lars och jag gå och se på en spännande film med Steve Mcqueen. Det var mycket kallt på skyltsöndagen och vi förfrös nästan våra tår. När vi sedan upptäckte att filmen handlade om hur några fångar flydde från ett tyskt fångläger mitt i kalla vintern var det som att vi själva hade fått biroller i filmen. Vi kunde identifiera oss med filmhjältarna och frös i kapp med dom. 

Mina första riktiga skridskor fick jag vid åtta års ålder. Det var ett bättre begagnat par som hela tiden vek sig. Min kusin Conny som bodde i Yttermalung ville få med mig på en ishockey match mot södra Yttermalungs grabbar. Han övertalade mig att vara med fast jag knappt kunde stå på dessa obrukbara medar. Jag upplevde att jag låg ner mer än att jag var på benen under matchen. Men så hände det ofattbara jag kom fri med deras målis och snuddade vid pucken som i sakta mak gick mellan benen på honom och i mål. Vi förlorade med 5-2 men jag hade gjort mål! Min dåliga skridskoåkning gjorde att jag senare försökte mig på en målvaktskarriär. Nästan varje dag på vinterhalvåret så skottränade jag och Lars hemma mot garageporten. Vi hade ingen lekstuga men mor köpte en gammal skrotbil som fick fungera som lekplats. Det var en A-ford som palldes upp  och som vi tillbringade många timmar i. Senare köpte mor en bättre lekstuga en Studebaker modell 56. Den fungerade när hon köpte den men efter ett år så hade vi förstört den. Både min bror Lars och jag tyckte om att vara ute i naturen och vi gillade även att fiska. Mellan Vansbro och Mora fanns ett område med kullersten. Här upplevde vi euforiska känslor bara genom att vi fick komma till denna plats. På vintern gjorde vi dagsturer till Byråsen där vi gjorde upp eld och grillade tjocka falukorvbitar. Tillsammans med en grabb som hette Rune snickrades en dagstidning till. "Backby-Blaskan" (BB)  Vi insåg dock att det inte kunde bli någon dagstidning inte heller en veckotidning eller månadstidning. Det tog alldeles för lång tid att för hand skriva en enda artikel. Vi åstadkom två sidor och sedan la vi ner tidningen. 

Min morbror Gustav, som var en djupt troende människa, tog med mig på fiske nära deras fäbodstuga till en bäck som vi kallade för "Vala". Där i en sel fick jag ett jättenapp. En bäcköring som jag själv inte orkade  dra upp. Gustav fick hjälpa mig. Nära 25 år senare visade jag denna plats för min äldste son Johannes som då var 9 år. Han ville då pröva fiskelyckan och  när vi hade lämnat honom där för att fortsätta med vedkapning vid mors sommarstuga började hans fiskeförsök. Det dröjde dock inte mer än 10 minuter förrän han kom springande och berättade att han fått napp men inte vågade döda fisken. När vi kom fram till bäcken så visade det sig att hans fisk var mycket större än den jag fått. Nära ett kilo. Morbror Gustav  fiskade nästan varje kväll efter att ha arbetat hårt i skogen hela dagen. Vid 70 års ålder kunde han sätta 1100 plant om dagen. Jag och en kamrat mäktade bara tillsammans med 500 plant och då fuskade vi genom att gräva ner en bunt om femtio stycken i ett kärr. Gustavs fosterdotter Sisko fick en pojke, Bengt när jag var 12 år. Det avtalades över mitt huvud att jag skulle passa den lille två timmar varje onsdag under en tid. Dessa två timmar var de längsta och tråkigaste i mitt liv. När jag fyllde tolv år köpte mor en hund till oss. Både Lars och jag ville ha en vovve. Men det blev mor som fick sköta om den. King, som han fick heta var en Tibetansk tempelhund  eller Shih Tzu. Vi lekte med King ute på gården och vid ett tillfälle så höll han på att bli ett byte för en rovfågel. En hök dök efter King men mamma lyckades skrämma bort fågeln.

Vid 7 års ålder började jag som alla andra i småskolan. Gärdets skola låg ca. 300 m från mitt hem. På vägen dit passerade man vår affär "Backa diverse", där vi köpte mjölk, ägg och smör. I klassen som innehöll 20 barn fanns det två andra pojkar som hade samma förnamn som jag. John-Erik. Nå vi fick alla olika öknamn. En kallades "Hendra" och den andra "Backis". Mitt öknamn är inte så vackert. Det började som AX fortsatte med Flax och sedan blev det till ett fågelläte. I tredje klass kom det till ytterligare en pojke, Jan-Erik "Nonne". Vid denna tiden hade jag utvecklat ett tics. Jag kunde vända ut och in på ögonen i en vådligt grotesk grimas. När jag blev stressad eller nervös så blev detta tics intensivt. Vidare så kröp jag in under madrassen på nätterna. Det fanns ju tigrar och andra rovdjur som dolde sig där i mörkret. På morgonen kunde mamma hitta mig antingen på golvet med madrassen över mig eller i sängen helt dold under madrassen. Skolhuset på Gärdet skulle rivas så tredje året fick vi flytta till Betelkapellet som ju låg granne med vårt hem. Här höll jag på att drunkna på nytt men denna gång inte i vatten utan i snö. När plogen kom så tyckte jag att det skulle vara skönt med en snödusch. Det var det inte. Jag ställde mig helt nära vägen och fick en skur av snö över mig som slog mig till marken. Jag kunde först inte andas för all snö men lyckades till slut hämta mig. Jag kan lite föreställa mig hur det kan kännas att råka ut för en lavin. 

Fröken Lesser, som vår fröken hette var en ung och mycket begåvad lärarinna. Jag minns inte så mycket av de första skolåren bara att det doftade gott i skolsalen. Jo, och så var det en pojke, Sune som inte alls ville gå i skola utan vägrade gå in i klassrummet. Han grät hejdlöst och vädjade till sin mamma som var med att slippa detta. Senare har jag fått veta att han hellre ville gå i en annan skola där han hade sina kompisar. Det som ser ut att vara en sak kan i verkligheten handla om något helt annat. Och så mins jag att vi tillsammans med två andra skolor skulle ha en skidtävling. Alla skulle starta samtidigt. När starten gick fick jag ett försprång men så när banan smalnade av fastnade min stav i något så jag tappade den. Plötsligt låg jag sist. Eftersom banan inte var mer än några hundra meter lång kom jag i mål som jumbo. Någonstans mellan tredje och femte klass minns jag en läkarundersökning. Vi fick sprutor och blev undersökta av Doktor Stendahl: "Räta på dig, pojk" budskapet var skarpt och klart. Jag hade börjat utveckla en kutrygg. Men vem var han att komma med ett sådant råd eller kommando? Själv var doktorn framåtböjd nästan i 90 grader. Nåja 75 då. Han hade en stödkrage av plast som fick honom att se ut som en robot. Trots sitt lite skrämmande men samtidigt ynkliga yttre så hade han en otrolig pondus. De flesta var lite rädda för Stendahl. Vid ett tillfälle skickade han hem ett tiotal kvinnor från väntsalen på sjukstugan. De satt där och stickade koftor och strumpor, vilket ogillades av doktorn. Om ni är så friska att ni kan syssla med detta arbete då kan ni gå hem, lär han ha sagt.

Femte och sjätte klass tillbringade vi i kyrkskolan som låg lite längre bort i grannbyn, Myckelbyn. Vår nya lärare Josef Sjögren var en mycket sträng herre. Hans lektioner var dock mycket fantasirika och vi satt som på nålar när han berättade ur historien om alla krig och även när han beskrev naturen. Vi fick göra kartor över världsdelarna och till min stolthet fick jag ett A för min Afrikakarta. Han höll läxförhör med oss varje dag. Först i naturlära sedan i matte och geografi och även i rättstavning. Alltså 3-4 skriftliga förhör nästan varje dag. Detta blev till tävlingar för oss elever. Vi stoppad korv hemma efter skolan och lärde oss massor. Än i dag kan jag alla Sveriges städer och i vilka landskap dom ligger. Fåglar och däggdjur, fiskar och insekter samt en del av floran sitter stensäkert kvar i minnet. När vi sedemera i Realskolan sammanblandades med elever från andra skolor så var dessa livrädda för skrivna läxförhör medan vi från kyrkskolan jublade, när vi numer sällan fick sådana. Vi längtade ju efter dessa tävlingar, förlåt skrivningar. Det var förbjudet att cykla på skolgården i kyrkskolan. I min iver efter att fort få komma hem och få kaffe med nybakad kanelbulle så glömde jag mig och hoppade på cykeln några meter innan grinden. Sjögren såg mitt tilltag och ropade på mig. Jag fick då sätta mig nere i hallen till hans bostad och vänta på honom då han skulle upp ett ärende. Den halvtimme som förflöt är en av de värsta jag upplevt i mitt liv. Vad skulle straffet bli? Min fantasi tänkte ut det ena efter det andra. Örfil eller något ännu värre? En gång hade han trots att jag var oskyldig slagit en pekpinne så hårt på min bak att den gick av. Tankarna skenade. Sedan kom han sakta ner för trappan och med orden: "Nu kan du åka hem". Då blev jag varse att jag redan suttit av mitt straff.

Alla elever var inte lika begåvade eller intresserade av att lära, som vi andra. Två från denna årskurs var mer praktiskt inriktade. Dom fick trots sin ringa ålder ta lärarens moped och uträtta olika ärenden för honom. Dom sattes även i arbete i hans och skolans trädgård m.m. Nå en av dem har klarat sig mycket bra i livet medan den andre inte gjorde det. Rolf hette den kompis som jag umgicks mest med. Vi gav tidigt ut en bok tillsammans. För fem öre sålde vi en sagobok tillverkad genom att klippa sönder en av skolans anteckningsböcker till små häften. Det fanns plats för ett ord på varje sida. Sagan löd: "Det var en gång en ko och en kalv. Då var sagan halv. Sedan började kon att exersera, och så var det inget mera". Affärerna gick lysande vi fick in flera kronor. Men flera av våra skolkompisar ville sedan ha tillbaka pengarna enär de kände sig lurade. Ibland på rasterna så fick fotbollen ligga och i stället hoppade vi höjdhopp. Det fanns två höjdhoppsgropar. En för de som höll till på 50-70 cm och en för de som var på 90-125 cm. En matrast prövade jag på den där avancerade sax-stilen och gick från det personliga rekordet på 70 cm till 115. Vad viktigare var jag hade avancerat från amatörgropen till proffsgropen. Det var svårt att koncentrera sig på lektionen som följde. Jag ville bara ut och huppa. Jag sa "Huppa" men då skrattade kompisarna för det hette ju "Höppa". Tänk att min pappas uttal från Yttermalung hade utsatt mig för mobbing. Jag ska återkomma mer om detta med språket längre fram. En annan aktivitet, som vi tyckte mycket om var att spela "vippa". Med två olika stora pinnar och en liten grop så var det klart för att dela lag. Ett ute-lag som skulle ta lyror och försöka träffa på pinnen i gropen och på så vis försöka bränna den i innelaget som skjutit iväg vippan. Innelaget skulle försöka få iväg vippan så långt som möjligt för att få poäng. Det finns vissa likheter mellan vippa och brännboll men det är betydligt roligare med vippa. I sjätte klass fungerade jag tillsammans med sex andra pojkar som ordningsman. I slutet av terminen skulle någon av oss belönas med ett frimärksalbum. Läraren hade skrivit ett nummer på en förseglad lapp och nu skulle vi i tur och ordning välja ett nummer från 1-7. Jag var den som sist skulle välja och när det blev min tur så fanns det ju bara ett numer kvar. Nr 1 vilken besvikelse. Men en besvikelse som straxt förbyttes i en översvallande glädje då det visade sig att nr 1 var det nummer läraren hade förseglat. Detta blev starten för mig att börja samla frimärken.

I Realskolan drabbades jag av tunghäfta. Under tre år kunde jag knappast få fram ett ord på lektionerna. Jag svarade inte på några frågor och jag fasade för att behöva läsa högt ur den bok som vi skulle plöja igenom. Detta fick till följd att jag försökte ta platsen i mitten av alla bänkrader för att slippa utsättas för denna läsprövning. Allt berodde dels på rädsla för det motsatta könet. En av tjejerna hade börjat ge mig blickar och detta blev för mycket för blyga Erik. Jag var som Dr Jekyll och mr Hyde. En Erik på lektionerna och en annan på rasterna då man ju kunde undvika all kvinnlig fägring. Men det hade också med min lätta autism att göra. Samtidigt blev jag också mobbad av två skolkamrater. Andersson som satt framför mig kunde helt plötsligt vända sig om och klappa till mig på kinden. Om jag då flyttade mig lite längre bak med bänken fick jag ett slag bakifrån av Larry. Detta var en sorts kontrollerande mobbing. Jag minns även ifrån tidig barndom hur vi i småskolan retade en flicka, som inte var så förståndig utan lite eljest. Denna mobbing har jag ångrat många gånger. Det ingick i Svenskan att vi skulle hålla föredrag. Detta var rena skräckupplevelsen för mig. Men med hjälp av en bandspelare lyckades jag lösa det hela och göra lektionen till en musikupplevelse för mina skolkompisar. Jag presenterade bara vad låtarna och artisterna hette och sedan fick musiken tala. Min far var praktisk lagd men jag ärvde inget av hans händighet. När vi skulle redovisa vad vi åstadkommit i träslöjden så fick Andersson frågan först. Han hade gjort ett fint träskrin med gångjärn och utsirningar samt en liten oansenlig amulett. Axelsson vad har du åstadkommit? "Jo jag har gjort samma som Andersson....    ja, förutom skrinet då". Slöjdläraren var en tafatt och knepig man. När jag vid ett tillfälle använde toaletten gick dörren i baklås och jag kunde inte ta mig ut. Läraren gjorde ingenting men en av mina kamrater tog då en yxa och slog sönder dörren så att jag kunde komma ut. Det fanns något traumatiskt med tonårstiden. Något som hade med könsmognad och utebliven Gudsrelation att göra. Jag var vid ett tillfälle inne i en personlighetskris där jag var helt övertygad om att jag var den enda verkliga, riktiga människan som finns här på jorden. Det hela gick över ganska snabbt men för vissa människor har nog dessa och liknande tankar blivit till antingen psykisk sjukdom eller till död. 

Jag började vid denna tid få besvärligt med min syn men att behöva ha glasögon var inte att tänka på. Jag ville minsann inte bli någon glasögonorm. Därför lärde jag mig nedersta raden utantill på tavlan vid synundersökningen. Två år lyckades jag lura läkaren med detta påhitt. Till slut såg jag knappt vem som mötte mig på andra sidan gatan. Vår tysklärare som vi hade första terminen i första klass på Realskolan var en nervsjuk man. Hade sa inte ett enda ord på lektionerna utan skrev bara på svarta tavlan. Eftersom jag  inte såg någonting på det avstånd jag satt så lärde jag mig ingen tyska alls. Mina toppbetyg från sjätte klass dalade också i andra ämnen på grund av min allt sämre syn och min identitetskris. Nästa termin fick vi en annan tysklärare. Han var raka motsatsen till den vi hade haft men jag hade kommit för långt efter och eftersom jag inte ville fördärva sommarlovet med att läsa tyska så var det bara att gå om ett år. Detta gjorde jag med glädje. Det fanns två skäl. Först för att jag räknat ut att en mycket söt tjej skulle komma att gå i den klassen. Det andra var för att jag skulle få ett år till med terränglöpning. Första gången vi löpte den 7 km långa sträckan var jag inte motiverad. Men vid nästa tillfälle hakade jag på en äldre pojk och upptäckte tjusningen av att kunna hålla hög fart i skogen. Jag tog ut mig så till den milda grad att jag efteråt inte kunde få i mig någon mat. En morot till lunch var allt jag mäktade med. 

I början av terminen skulle vi löpa 1000m på idrottsplatsen. När starten gick la jag mig i täten. Jag tänkte att jag ville känna på hur det var att leda ett lopp. Efter ett halvt varv tänkte jag att jag kan ju försöka leda ett helt varv. Efter ett varv så tänkte jag att nu vill jag leda ett varv till. Och så när det var hundra meter kvar så tänkte jag att nu vill jag vinna det här. Jag hörde hur dom spurtade och flåsade bakom mig men jag höll undan och vann på tiden 3,33,0. I en byrålåda hittade jag en liten folder. Schackturneringen Blixten. Vi var sju grabbar som på håltimmar och raster och även ibland på lektioner hade ett mästerskap i schack. Jag var storfavorit och vann de flesta matcherna med en plump i protokollet. Erik mot Hans-Göran 0-1. Kommentar: Okoncentrerat spel på lektion gjorde att favoriten Erik föll tungt denna gång. När turneringen var över stod jag ändå som segrare. Nu höll det inte längre med glasögonskräcken. Jag fick lov att ändra mig och skaffa glasögon. En helt ny värld öppnade sig. Den gröna massa som tidigare skymtat visade sig vara träd med löv och kvistar. Jag vill jämföra denna upplevelse med frälsningen. När jag fick glasögon och nu kunde börja se omgivningen var det som att bli född på nytt. Det är samma sak som sker i frälsningen men på det andliga planet. Man kan börja förstå hur verkligheten hänger samman. Man kan börja skönja Guds rike och hans plan för oss. Allt börjar få konturer och mening. En helt ny dimension öppnar sig. Fysiskt kunde jag nu se tack vare glasögonen men ännu inte andligt. 

En musikhistoria. Gud ger oss alla olika gåvor och förmågor. Varje människa som funnits till och som finns är skapad av Gud och han har en tanke med oss alla. Men det är bara i förening med Gud själv som vi kan utföra detta syfte och använda gåvorna med full styrka. Vissa gåvor ligger latenta och bara väntar på att få väckas av vår Skapare. Som sexåring satt jag i fönsternischen i vår trapp och diktade små visor och sjöng av hjärtats lust. Min mor tyckte om att sjunga och hon inspirerade mig. Hon spelade stenkakor på en radiogrammofon och fick mig att sjunga duett med henne. "Vildandens sång" med Thory Bernhards och "En afton vid Mjörn" , "Käre John" och "Min soldat" var några av favoriterna. Pappas favorit var dragspelskungen Calle Jularbo. "Avestaforsens brus" och "Spikkroksvalsen" spelades ofta på vår grammofon. Pappa ägde ett tiotal munspel och hängde på Calles dragspel så gott han kunde. Jag började tidigt tillverkade egna musikinstrument. Av några resväskor och plåtburkar blev det ett trumset och av en vattenkanna en trumpet. Senare utvecklades detta medelst en vattenslang och ett trumpetmunstycke till en "slangofon". Mor gillade mitt musikintresse och inhandlade en gammal bucklig militärtrumpet. Tillsammans med några andra jämnåriga bildade vi en blåsorkester under bokhandlare John Ferms ledning. Vi var åtta käcka gossar som på skolavslutningen framförde ett musikstycke som hette just "Käcka gossar". Nu blev jag förärad en spillrans ny trumpet. En Conn minsann. Men mitt intresse för trumpet dalade och när jag vid nästa skolavslutning hade fått i uppgift att framföra "O sole mio" så slarvade jag med att öva. Dagen före examen panikövade jag tills under-läppen sprack. Katastrof. Men att kasta in handduken fanns ju bara inte. Jag fick ta skammen och var redo att ändå försöka fast jag visste hur det skulle gå. Med skälvande ben ställde jag mig på aulascenen. Men vad var detta? Första tonerna var ju helt perfekta? Ett under! Läpparna tycktes vara hela. Hela musikstycket flöt på och jag var helt förbluffad. Detta var första gången som jag medvetet fick uppleva Guds direkta ingripande i mitt liv. Applåder succe´ ! Under barnaåren upplevde jag flera märkliga saker, som jag inte kunde förklara. Jag hade vid ett tillfälle sönder en fin vas och var rädd för följderna. Men som genom ett under var den ändå inte sönder till min oerhörda förvåning?!

Vid 12 års ålder fick jag vara med om en euforisk musikupplevelse efter att ha sett filmen "Vänd dem inte ryggen". Det är i den filmen som Bill Haely framför sin "Rock around the clock". Efter filmen gick jag raka vägen ner bakom vår lada och ställde mig på ett brunnslock och sjöng för full hals. På en tysk-lektion i Realskolan skulle alla som kunde sjunga gå fram och sjunga för alla övriga. Eleverna själva skulle utse dom som ansågs vara sångbegåvade. Nästan alla utsåg då någon. Det blev bara en kvar i bänken som ansågs som icke sångbegåvad. Det var jag. En mycket smärtsam upplevelse. Ett år senare på en matrast föddes ide´ n om att starta en dansorkester. Det var min kompis och gode vän Mats Lissdaniels som först väckte tanken. Han hade från tidig ålder börjat spela piano. Han undrade om inte jag kunde spela trummor och sedan kollade han min koordinationsförmåga och konstaterade att där fanns en hel del att arbeta på. Men skam den som ger sig. Jag blev tänd på denna ide´  och nu växte det hela. Ett trumset och en elgitarr från Tyskland inhandlades. Ja det var min mamma som stod för fiolerna. När jag ser tillbaks på mitt liv så måste jag konstatera att jag har haft den mest stöttande och bästa mor, som någon människa har haft. Hon har alltid varit där för mig. Hon la alltid handen för min panna och stödde mig när jag behövde kräkas. Något som jag försökt att göra för både kompisar och mina barn. Ett år innan vi bildade orkester hade jag på egen hand försökt mig på en musikkarriär. Jag hade en idé om att göra om kända låtar och använda en symfoniorkester samt ändra på tempot. Med 2.000 kr på fickan reste jag med tåg till Stockholm för att uppsöka ett skivbolag. Men nej det hela slutade med att jag köpte grammofonskivor för pengarna och aldrig fick framföra min ide´.  20 år senare så var det någon annan som kom på samma ide´ och nu finns t.ex. flera av ´Beatles låtar presenterade på detta vis. En av dem är "I wanna hold your hand" med London symfoniorkester.

Nå, vi fick nu kontakt med två lite äldre killar som trakterade gitarr och bas och så började vi öva i vår lada. Ladan var sedan ett år inredd till min egen tvårumslya. Våra första träningar som är dokumenterade på rullband är något av det mest skrattretande som går att lyssna till. Låten "Shaking all over" Innehåller flera stopp. Vi lyckades med konststycket att stanna på tre olika ställen nästa vid varje sådant stopp. Dvs basisten, Henry stannade först sedan trummisen (jag) och sedan gitarristen, Inge. Kaos. Nå det blev bättre efter hand och den första Augusti 1965 bildades pop och dansorkestern "Atlantics". "Orkestern med den rätta svängen från versen till refrängen"! står det på affischerna vi senare framställde. Vi blev medlemmar i musikerförbundet vilket innebar att de skulle skaffa spelningar åt oss. I kassaboken för Atlantics hittade jag några anteckningar. 30 juni 1965 inköp av elgitarr 510 kr. El-bas Hagström 465 kr. Slagverk (virvel, liten puka, puka, bastrumma)  910 kr. Trummpinnar 26 kr. 2 st 45w högtalare 1.530 kr. 2st B 100 högtalare 2.400 kr. Eminent 45w förstärkare 1.140 kr. Echocord ekoapparat 1.850 kr. Sedan en del mikrofoner och mikrofonställ för 640 kr samt olika tillbehör x kr. Summa summarum 12.382 kr. Allt finansierat av min mamma efter att hon fått löfte om att alla intäkter skulle gå till avbetalningar på inköpen. Mats hade själv köpt en elorgel för 2.000 kr. Dvs hans pappa. Mats hade en släkting som tillverkade paraplyer och dom hade en gammal fabrikslokal som stod tom. Denna lokal fick vi nu hyra som övningslokal. 

Men så inträffade en av de största katastroferna som drabbat Malung, JOFA branden. För att i någon mån rädda företaget la men beslag på varje ledig lokal som fanns i byn. Vi fick snällt flytta på oss. Först till en vanlig villa och senare till biografen. Redan den 29 Augusti efter knappt en månad tycks vi ha haft vår första spelning. Inom parentes står det (träning) och sedan står det: arvode (den icke föraktliga summan) 13 kr. Nu var vi på väg mot berömmelse och rikedom!? Den 4 september Spelning (Bingo, Yttermalung) Arvode 100 kr. För att ha något att jämföra med så kan vi berätta att årslönen för en snickare 1965 var 21.000 idag är den 450.000 kr. D.v.s. nästan 25 ggr mer. 13 kr blir då i runda slängar 325 kr. Dessa första spelningar är värda att minnas. Inte för att att vi spelade bra. Nej men för att vi spelade fort. Dvs vi började lungt men efter hand ökade vi farten och spurtade in på nytt rekord för varje låt. Bokhandlare Ferm var med vid ett tillfälle där i början och påpekade att vi inte skulle försöka slå världsrekord för varje låt vi spelade. Det var nog mest mitt fel som blev mer och mer upphetsad vartefter låten tycktes gå hem. Nå denna brist åtgärdades. Den 8 december detta år blev Mats och jag engagerade på Lugnets värdshus. På vägen dit plockade vi upp två liftande flickor. Dom skulle till Vansbro och "köpa tuggummi"?! Den ena hette Britt och den andra Astrid. Britt blev sedemera hustru till Mats och Astrid och jag blev ihop i ett stormigt förhållande under några år. 

Den första "riktiga" spelningen som musikerförbundet skaffade åt oss var på nyårsaftonen detta år. Vi skulle få äran att spela in det nya året uppe på Gesundabergets toppstuga. För att komma till denna stuga så fick vi transportera oss själva och alla instrument i en korglift. Mats och Inge fick ta plats på första korgen och så körde vi fram till nästa korg där de första högtalarna lastades på och så vidare tills fem korgar var fyllda med våra instrument. I den sjunde korgen steg Jag och Henry på. Nämnas kan att det var mer än 20 grader kallt ute. Två mycket stelfrusna herrar fick så börja att lossa instrumenten och två andra fick snällt sitta och frysa. Samma sak upprepades efter spelningen när vi skulle ner. Arvode 300 kr. Själva spelningen gick ändå ganska bra. Ja, ett problem var att dansgolvet var mycket begränsat och att det inte fanns någon scen. Folk dansade in i trumsetet gång på gång och ena cymbalen föll till golvet några gånger. Nu är du säkert nyfiken på vår repertoar. Vi började alltid med "Vi äro musikanter" men i stället för Skaraborg hette det Skinnarbygd.  En favorit var Corinna, Corinna, som vi kunde redan när vi övade första gången. De två äldre i gänget gillade Sven-Ingvars och Sten och Stanley. Börja om från början, Grindslanten, Kristina från Wilhelmina m.m. Mats och jag var mer förtjusta i Shadows och Beatles. Foot tapper, Atlantis, Dance on, Guitarboggie. Men vi spelade också polka och vals och något som var på modet just då, Jenka. 

Så småningom skrev Mats en låt som vi anammade till vår signatur. Atlantics theme. Jag började med att på trummorna ange takten sedan kom basen in och därefter gitarren till sist Mats på orgeln. En verklig hit. Från början var Inge vår vokalist men efter hand så blev vi allesammans sångare. På min lista fanns bl.a. "Hounted house", "Wooly-Bully" och "Twilight time". Henry skrev och framförde en låt med ett kvinnonamn, vilket har jag glömt. Han sjöng också Nidälven och Henery VIII. Här följer några fler låtar som fanns på repertoaren: Farmareflickan, Memphis, Telstar, Baby elephant walk, Donna, Anaconda, Rockin robin, Moonlight Walk, Tree steps to heaven, Besame mucho och In the mood. Varje gång vi skulle träna in en ny låt så uppstod det palaver. Vi fick lov att göra en turlista där först Inge bestämde en låt sedan Henry och därefter Jag och sist Mats. Under hösten 1966 var Atlantics som mest verksam. Vi hade då 15 spelningar varav de flesta var i Norge. Östby, Nybergssund, Trysil och Plassen. Vid ett tillfälle på väg till Östby fick vi möte med en plogbil. Inge som var chaufför var tvungen att köra av vägen upp i en snödriva för att undvika kollision. I kassaboken finns inte några uppgifter för 1967 så äventyret tycks ha fått ett abrupt slut. En stor anledning till att det bara blev ca. ett och ett-halvt år var att vår basist hade åtagande i fjällen varje vinter. Så i den mest intensiva speltiden var han borta. Någon ersättare hittade vi inte. Då när det hela tog slut hade vi spelat in ca hälften av vad instrumenten hade kostat. Mats var också i någon mån engagerad i kyrkan och drog med mig till kyrkokören. Där fick jag nu sjunga tillsammans med mina morbröder Erik och Johan. En tid efter Atlantics äventyret var jag med i ett annat gäng från Malung. Jag spelade först trummor sedan saxofon och trumpet samt sjöng. vi deltog vid två tillfällen i popbandstävlingen. Den som Vansbrogänget Slam Creepers med Björn Skifs vann. Nå, var fanns nu Gud under dessa år i mitt liv?  Nog fanns han alltid men det var snarare jag som inte fanns för honom. Jag är dock medveten i dag om att allt som sker i våra liv har ett syfte. Gud vill lära oss något i varje situation. 

Jag hade nu börjat spela gitarr och även skriva egna låtar. Sedan fick jag rycka in i lumpen vid A4 Östersund. Där blev jag en viktig del av underhållningen. Tillsammans med en viss Åkerlund var jag stjärnan på kompaniaftnarna. Just före en sådan afton drabbades jag av halsbesvär. Kompanichefen skickade mig till läkaren med order om att Axelsson måste bli frisk till varje pris. Vi hade en mygellista på kompaniet. Där toppade en annan kille från Malung. Han lyckades lura befälen att tro att han var näst intill elitskidåkare och därför slapp han mycket av exercisen för att träna skidåkning. När det senare blev kompanitävling så kom han i mål näst sist. Han hade just den dagen haft "magbesvär"? Jag vill dela två andra minnen från min tid i "lumpen". Vi skulle göra en utflykt till Åre och åka korglift upp till toppen. Jag var den ende som hade tagit skidor med mig för att åka nerför "skutan". Märk att det var på militärskidor som detta skulle ske. När jag väl tagit mig ner såg jag ut som en snögubbe. Det andra minnet härrör sig från Skjutskolan i Älvdalen. En morgon skulle jag sitta på pass vid skjutfältet och hindra turister att åka in under övningen som skulle ske. Föraren som lämnade av mig gav mig ett sista råd: "Du får se upp för här finns det gott om björn". När det började regna drog jag regnkappan över mig och började läsa en bok. Rätt som det var strök någonting över regnkappan. Björn?! Jag stelnade till. Vad göra? Klättra upp i björken? Nej, en björn klättrar bättre än en människa. Kasta mig i tjärnen och ..nej en björn simmar bättre än ...tankarna snurrade. Jag var nu helt skärrad. Men inget mer hände och efter ett tag så vågade jag kika fram. Det visade sig att min kommunikationsradio hade fallit omkull och det var antennen som hade strukit över regnkappan. Detta var mitt möte med björnen. Inte något verkligt sådant utom i min fantasi.      

Glassbolagets depå i Malung skulle nu dras in och all glass distribueras från Mora. Arbetsförmedlingen erbjöd  mig därför en gratis utbildning på Ledarinstitutet i Karlskoga. Jag tackade ja till denna tre år långa utbildning och hösten 1970 blev jag under några år värmlänning. Ledarinstitutet delade lokaler med Karlskoga Folkhögskola, som drevs av missionsförbundet. Den kristna musikgruppen "Facklan", undrade om inte jag kunde hjälpa dom att hålla takten på deras spelningar runt om i traktens församlingar. Jo visst. Så kom det sig att jag blev en del av Facklan samtidigt som jag var fast i vattnet. Eldvattnet. Gud hade börjat något där som jag då inte förstod. Det skulle bli en veckas evangelisationskampanj på skolan. Man hade kallat dit en riksevangelist, Mats Paulsson. Facklan samlades en kväll för att spåna fram ideér för hur man skulle få de icke kristna att komma med på mötena. Ingen sa någonting. Ingen hade någon ide´. Jo en och det var jag, som kom med flera förslag. Själv kom jag inte med på mötena men ideer hade jag. Dessa ungdomar gjorde ändå intryck på mig. Deras ärlighet och rakhet talade till mig. Vid ett tillfälle efter en spelning, när vi fikade hemma hos Anders Thunberg fick jag veta att mina fötter luktade förskräckligt av svett. Du måste tvätta dom och så får du ett par nya strumpor av mig sa Anders, som var deras ledare. Sagt och gjort. Detta av omsorg inte bara om mig utan om hela gänget. Under de tre år som jag vistades i Karlskoga var jag tillsammans med en tjej som hette Birgitta. Hon var från Hassela i Hälsingland. Men efter skoltiden så rann detta förhållande ut i sanden.                      

Min musikkarriär fortsatte och i skivbutiken i Karlskoga väcktes mitt intresse för Klassisk musik. Jag var på jakt efter en elektronisk skiva som skulle utgöra bakgrund till ett ljusspel. Då visade mig expediten en skiva av Bach där man spelade på elorgel med elektronisk teknik. Denna LP blev en favorit. Senare har även Mozart och Beethoven vunnit mitt hjärta. En glad skåning, Swegen lärde mig fingerspel på gitarren. Vi tränade in flera låtar och sedan åkte vi till Oslo på påsklovet och musicerade. Så småningom bildades en musikgrupp på skolan, Masen Five med Ragge. Vid skolfesterna i aulan så hade vi hand om det mesta av programmet. Jag var leadsinger med Ragge som backup. Varje onsdag spelade vi gratis på den lokala puben. Fritt öl fick vi för besväret. Mina dryckesvanor var ganska påtagliga vid det här laget och visst blev jag bjuden på hasch. Men tack och lov för min dåliga hals och mina svaga lungor. Jag kunde inte dra några halsbloss. Så all effekt av haschen uteblev. Det är nog en uppenbar fara för varje ung människa att bli en narkoman. Hasch verkar ju vara den vanligaste inkörsporten till fördärvet. Men jag är tacksam till Gud för att det var omöjlighet för mig. Än en gång änglavakt. Jag börjar nu inse att Gud varit mig nådig hur många gånger som helst. Sex gånger när det gäller trafikincidenter. Två gånger när det handlade om drunkning och lika så två gånger, när det gällde fall ifrån en hög trapp. Alla andra gånger vet jag inte något om utom det här med haschen. I Matteus kap. 10 står det om  att Gud har sådan omsorg om oss att t.o.m. våra huvudhår är räknade. Ja grundtexten säger att de är numrerade. 

En lärare på skolan skrev en svensk text till "Bridge over troubled water" och övertalade mig att sjunga den på en skolavslutning. "Som en bro över mörka vatten..... En av de som ingick i Masen 5 var en liten kille från Västerås, Ola. Vi blev bästisar och nästan varje rast spelade vi pingis i källaren till vårt elevhem. Vi höll igång och festade nästan varje helg. Jag hade nu också börjat att skriva egna låtar "en massé". Under de tre åren i Karlskoga kom mer än 300 låtar till. Några var riktigt bra. Alla finns upptecknade och bevarade i olika pärmar. En låt "Inspiration" skulle ha en bakgrundskör. Jag frågade då den kristna gruppen (Facklan) om dom ville ställa upp och sjunga in den med mig i den lokala studio som fanns i stan. Sten och Stanleys musik studio. Jo det ville dom. Jag hade fått en ide om att göra en singelskiva. Till baksida på skivan så engagerade jag Masen gänget. Det fick bli en halvblues. Jag hade en text som jag fått av min vän Jan Norberg från Öje, som handlade om barn. Det gick inte så bra med körlåten Inspiration. Däremot blev bluesen rätt lyckad. Först spelade vi in en musikbakgrund, sedan några dagar senare sjöng jag in texten. Allt på en tagning. Det fanns ett radioprogram vid den här tiden, som hette "Bandet går". Jag skickade in vår inspelning dit.

En vecka senare ringde en skivproducent och ville att vi skulle komma till Stockholm och spela på nattklubben, "Gyllene Cirkeln". Nej, det går inte svarade jag. (Vi kunde ju bara en låt). Vilket jag inte berättade för producenten. Han ville även spela in en LP skiva med oss. Jag tänkte snabbt och visste att två månader längre fram hade vi en veckas lov. Det bestämdes där i telefon att vi då skulle komma till Vaxholm för att spela in en skiva. Grabbarna i Masen 5 var helt med på noterna och på varje ledig stund så övade vi in de låtar som jag nu skrev i smyg på lektionerna. LP skivan Barn färdigställdes under hösten och jag engagerade hälften av skolans 120 elever att sälja skivor på jullovet. För att göra reklam för skivan försökte jag mig på att slå världsrekord i gitarrspel. Expressen hade haft en artikel om en person som spelat gitarr nonstop i 13 timmar. Detta noterades som nytt världsrekord. Ha, tänkte jag ingen match. Jag ordnade notarius puplicus och satte igång en fredagkväll kl 18.00 och lyckades med hjälp av kaffe och min vän Ola hålla mig vaken och klinka på alla mina sånger exakt 24 timmar. Det väckte lite uppståndelse lokalt men noterades aldrig som världsrekord. Det visade sig att en amerikan spelat i tre dygn. Något jag ifrågasätter. För att mäkta med det måste han i så fall varit kraftigt drogpåverkad. Nåja, det svenska rekordet är i alla fall mitt. Tre av låtarna testades för Svensktoppen. Jag var bara två röster ifrån att komma med på listan. Året därpå gjorde jag tillsammans med en annan kille, Benny Andersson från Råneå och min flickvän Birgitta en uppföljare till Barn, en LP som heter Spår. Den blev inte lika uppmärksammad men var mycket rolig att färdigställa. Efter Ledarinstitutet visste jag inte vad jag skulle göra. Jag satte in en annons efter andra som var sugna på att bilda en dansorkester men fick bara svar av en saxofonist. Jag hade ingen motivation att arbeta med ungdomar. Dom kan väl hitta på egna fritidsaktiviteter precis som vi hade gjort när vi växte upp. Jag tittade på olika skolor och fastnade för en Folkhögskola i Småland, Markaryd. Det fanns ingen direkt plan om vidare utbildning. Jag ville bara ha kul och fortsätta på musikspåret. 

Det täcka könet: Jag kan inte minnas riktigt hur Jan eller Bertil från Öje blev mina danskompisar. Men under en tid så for vi på dans till Mora tillsammans. Bertil hade råkat i klorna på en söt morakulla och Jan och jag fick sitta och frysa i baksätet på en gammal folkvagn när de två turturduvorna kuttrade samman i framsätet. En gång blev jag också uppvaktad av en Moratjej. Hon hette Marianne Karlsson och var dotter till skidlegendaren "Mora-Nisse". Jag fattade dock inte galoppen och ursinnig smällde hon igen bildörren efter att vi skjutsat hem flickorna. Det var först när jag gjorde militärtjänst som jag blev ihop med en tjej. Agnet från Sälen. Hon var dock för ung för mig och romansen tog ett tvärt slut. Sedan kom Astrid in i bilden. Hon lekte med mig under några år. Jag var mycket förtjust i henne och gjorde i princip vad hon sa. Hon tyckte jag var snygg i solglasögon så under flera år hade jag sådana på även när det var mörkt. Astrid gjorde slut med mig hur många gånger som helst. Jag tappade räkningen efter 10. Kär som jag var blev jag hjärteglad när hon tog tillbaks mig. Det bästa med Astrid var ändå räkorna. Vi var tillsammans vid den tiden jag gjorde min militärtjänst. Vid nästan varje tillfälle jag åkte tillbaka till Östersund fick jag ett 2 kilos paket med räkor av hennes pappa, som förestod restaurant Renen i Malung. Eftersom jag inte orkade äta upp alla räkor själv blev jag mycket populär på luckan.

Jan Norberg och jag hyrde en stuga i Sälen tillsammans med några tjejer en vintervecka. I lågskor gick jag hela vägen nerför backen till byn ca. 6 km för att jag hade stämt träff med en tjej. Men tji fick jag. Hon kom aldrig. Jan hade samtidigt tydligen flirtat med en tjej som var ihop med traktens värsta råbuse. Denne var ute efter att ge Jan stryk men han höll sig noga undan så det fick duga med mig i stället. Jag åkte på några rejäla råsopar och fick två blåare ögon än vad jag redan hade. Vid ett annat tillfälle skulle jag trösta en tjej som kom gråtande efter vägen. Jag la armen om henne och försökte lugna henne men då small det. På nytt åkte jag på stryk för en flickas skull. Smällarna gjorde att jag tappade min ena ögonlins men fick så småningom ersättning för den förlusten av min baneman. Jan utbildade sig till journalist och blev mycket duktig att i skrift förmedla nyheter. Det var bara det här med sport som han inte kunde förstå sig på. När han fick uppdrag att referera fotboll så tog han mig med sig som hjälpreda. Jag fick tala om vem som hade varit bäst på plan m.m. Precis innan min 21 årsdag drog jag, Lars och kusin Lennart iväg till Danmark. Vi packade ner en back med öl en full bensindunk ett tält och sammanlagt 500 kr i kontanter och stack iväg. Den vita Amazonen spann som en katt och allt förlöpte väl tills vi skulle hitta någonstans att tälta. Till slut hittade vi ett ställe i en hästhage. I Danmark har man inte allemansrätt som i Sverige så egentligen var vi ute på hal is eller rättare grön. I Köge gick vi på järnvägsrestaurant. Vi hade då levt flera dagar på godis och kanelbullar. Kyparen var en gammal man som hämtad ur "Grevinnan och betjänten", som visas varje nyår. Han kunde knappt gå. Vi beställde "Kylling" och njöt i fulla drag. På sandstranden träffade vi en glad danska, Vibecke. Fem år senare kom jag och ett annat gäng förbi Köge och på samma restaurant fanns samma kypare i samma skick. Hade tiden stått still? Eftersom reskassan sinade fort fick vi vända hem efter en vecka. Vid hemkomsten konstaterade vi att alla ölburkar var kvar men att det hade varit ett roligt äventyr. Men dagen efter drabbades jag av blindtarms-inflammation och fick opereras.

De tre år som jag gick på Ledarinstitutet uppträdde jag omoget och visade ett stort oförstånd gentemot tjejer. En kille i övre tonåren och fram till 25 års ålder är mycket självisk, när det gäller relationer och det sexuella. Jag var det i allra högsta grad. Utan att gå in i detaljer kan jag nu efteråt konstatera att svartsjuka och dominans präglade alla de korta förhållande jag var med om. Om man kunde rätta till något så här i efterhand skulle jag göra det. Gud förlåt mig. Ja, Herren fanns ju inte med under den här tiden, jag skulle ju göra musikkarriär och bli berömd. Jag var ganska känslokall vilket i någon mån kan förklaras av den lätta autismen. När min far dog så var det mer som om en främling hade gått bort. Det är tragiskt när man blir främlingar för varann i en familj. Under den här tiden innan Karlskoga hade jag vänt på dygnet och tillbringade nätterna med att skriva musik eller att skriva på min filosofi Detismen. En blandning av hinduism, buddism och kristen tro. Den innehöll tio Att. Att älska alla! Att inte döda! Att bevara naturen osv. Fina tankar men omöjliga för oss människor att i egen kraft fullgöra. Jag har numer förstått att Gud måste gripa in i våra liv och förändra våra hjärtan och tankar. Han måste ge oss kraft och vilja till en radikal förändring. Trots detta så räcker vi inte till utan gång på gång misslyckas vi. Då träder Guds nåd in och ger oss förlåtelse. Att vara en kristen är inte att vara perfekt. Nej, men det är att sträva efter att bli perfekt eller att bli lik Kristus. Att klä av sig den gamla Adams-naturen och klä på sig den nya Kristus-naturen.

Efter en termin på Markaryds folkhögskola så slutade jag denna meningslösa utbildning. Då hade jag träffat Maritha, som skulle bli min fru och mor till mina tre barn. Hon gick och utbildade sig till textil-lärarinna. Efter en tid tillsammans så hyrde vi en etta i Markaryd. Vi hade inte råd med att köpa möbler så till bord hade vi en kartong och en masonit-skiva. Vi hämtade en säng hos Marithas föräldrar och fraktade den på biltaket. Men alldeles innan infarten till Markaryd blåste den av och la sig mitt på E4:an. Jag hann inte få stopp på den bil som kom efter oss utan han körde rätt över sängen. Det blev till att fortsättningsvis sova på en madrass på golvet. Jag hade nu fått jobb på pappersbruket i Strömsnäsbruk. Här fick jag prova på olika arbetsuppgifter. Bl.a. var jag på holländeriet, där pappersmassan skall färgas. En gång i halvtimmen ska man hälla i en hink med gul och röd färgpigment samt en viss mängd lim. Resten av tiden ska man sitta och stirra in i väggen. Eftersom jag vägrade att sitta sysslolös denna halvtimme fick jag inte vara kvar så länge på den posten. För att fördriva tiden hade jag löst korsord och läst böcker. Nu fick jag istället vara smörjare och serva dessa väldiga pappersmaskiner en tid. Det var ett obehagligt jobb emedan det var så otroligt varmt bakom dessa kolosser. Den uppgift som var roligast var när jag fick köra ett litet lokomotiv och hämta flis för att fylla rivkaret med massa. Vi gick skiftgång med åtta timmars arbete åt gången. Första skiftet från 6.00 till 14.00 och sedan från 14.00 till tio på kvällen då nattskiftet tog vid. Dygnet runt gick maskinerna för högvarv. Nu hände det sig att jag i en fotbollsmatch skadade mitt vänstra knä så allvarligt att jag fick operera bort min minisk. Eftersom min sjukpenning inte hunnit justeras så fick jag bara 400 kr i ersättning. Detta belopp var precis vad hyran gick på. Det blev alltså inget över till mat eller något annat. Det är nu som vykortet ifrån Ola dimper ner i vår brevlåda. "Jag har blivit frälst!" Ola! Detta Guds ingripande i vår situation är inte bara övernaturligt, obegripligt och ofattbart utan framförallt underbart. Det är så Gud söker efter varje människa på vår jord. För oss blev det till Frälsning på alla plan. Ja, inte vykortet i sig utan det som blev följden av det.

När jag hade läst denna mening ett flertal gånger började jag förstå vad som hade hänt med Ola. Min första reaktion var dock ganska negativ. "Men han som var så trevlig?!" Har han blivit religiös? Jag kunde inte fatta att denna hålligångare hade fått med Gud att göra. Nå, Ola ville nu komma på besök och berätta om vad som hade hänt. OK det skulle bli intressant. En hel kväll diskuterade vi skillnaden mellan att vara religiös och att vara kristen. Min bild var ju att Sverige är ett kristet land, vi är kristna här i Sverige. Ola menade att: "Nej vi är inte kristna utan religiösa mer eller mindre". Vi är intresserade av att ha någon form av tro. Titta på dig själv Erik, du har ju sysslat med olika former av tro. Ja det var ju sant. Religion handlar om människans försök att nå fram till Gud eller olika gudar förklarade Ola. Kristen tro däremot kan man bara få när Gud genom sin Nåd sträcker ut sin hand till oss var och en på ett personligt vis. Kristen kan du bara bli när Gud själv griper in i ditt liv och visar dig, att Jesus dött för dig och tagit all din synd på sig. Gud vill nå fram till dig och skapa om ditt inre. Det står i bibeln att människan föll i synd och blev fiende till Gud. Därför vill Gud nu föra oss från detta tillstånd, som kallas död till ett nytt tillstånd. Han vill bli vår Herre och Frälsare. Han vill bli vår vän och föra oss från död till liv, i sitt rike. Han vill skapa en nära relation med dig. Han vill ge dig ett nytt hjärta och ett nytt sinne. Han vill komma in i ditt innersta och med sin Ande föda dig på nytt, så att du blir aktiv i förhållande till honom. Allt detta är början på en livslång vandring med Gud. 

Detta som Ola förmedlade vände upp och ner på allt vad jag hade fått för mig om den kristna tron. Ola skulle nu åka hem men jag övertalade honom om att stanna till nästa dag så kunde jag följa med till pingstkyrkan på Gudstjänst nästa dag som var söndag. Sagt och gjort. Så kom det sig att jag för första gången besökte en pingstgudstjänst. Att Ola kände sig hemma och bekväm kunde man se när han med lyfta händer sjöng med i lovsången. Hur jag kände det skall vi inte tala om. Ola hade nog förstått hur vi hade det ställt så efter mötet kom han med ett förslag. "Ni kan få komma och bo hos mig i Falkenberg." Efter en kort konferens med Maritha så blev detta bestämt. Två veckor senare och efter två flyttlass med en Volvo 144 hade vi blivit Hallänningar. Just innan vi skulle flytta så kom det några Jehovas vittnen och berättade om deras Jesus. En halvgud?! Och när vi körde sista lasset till Halland höll vi på att bli prejade av vägen vid en vägkorsning. I efterhand så ser jag dessa två händelser som satans sista desperata försök att få behålla oss i hans ägo. Det är vad jag förstår oerhört viktigt att bryta upp. Bryta sig loss och byta miljö. Det underlättar oerhört när man är ny i Herren eller på väg att bli det. Ja att få börja om och bli fri från inkörda vanor, mönster och även människor. Nu hade vi i och för sig inte hunnit rota oss i Markaryd i någon större utsträckning, men ändå kändes det bra att få en nystart. Maritha fick ganska omedelbart jobb på blomsterbutiken Flora och jag fick efter en tid, som tidigare nämnts, börja på RIA. 

Dagboken är inte slut här. Fortsättning följer